När kvällssolen kastar sitt sista ljus över landskapet, värmer så där härligt som solen bara kan göra en sommarkväll och låter allt som träffas av strålarna bli ett perfekt fotograferingsmotiv, då är det extra härligt att ge sig ut på en långpromenad med en eller flera fyrfota vänner. Visserligen tillhör jag den mindre skaran av människor som även kan uppskatta promenader i ösregn, såväl som promenader i 25 minusgrader, men svenska, soliga sommarkvällar är något speciellt. Igår gick jag och mina svarta vänner ut på en härlig sommarkvällspromenad. Vi var ute rätt länge. Hundarna kunde vara lösa och busa ganska mycket, och jag gick och åt vildhallon och blåbär. Det är sådant här som är livskvalité.

 

Det går bra att ha en extra hund här hemma. Wilma är så lugn, så hon är verkligen inte till något besvär. Fast matgladare hund får man leta efter, men så är hon ju faktiskt en labrador. Varje gång det är dags för mat blir hon så glad att hon börjar dansa. Lakritz äter med en väldig fart nu när Wilam är här. Han känner nog konkurrens. I vanliga fall brukar han lämna en del mat då och då, men det har han inte gjort en enda gång sedan Wilma kom. Hellre äter han nog tills han spyr, än riskerar att Wilma ska äta upp hans mat. Lakritz vill ha allt som Wilma har. Har Wilma en pinne eller en leksak vill Lakritz ha den, får Wilma en godis vill Lakritz försöker Lakritz snappa åt sig den och Wilmas mat är så klart mer intressant än hans egen. En dag låg det en bit av ett tuggben på uteplatsen när jag släppte ut hundarna. Lakritz hittade det först, men tyckte inte att det var intressant för tillfället. Därför gick han bara förbi det. Sedan hittade Wilma benet och tog upp det. Genast ville Lakritz ha det, trots att han inte ville ha det 5 sekunder tidigare.