Tiden går

 
Tiden rusar iväg. Snart fyller bästa Lakritz 1 år! Vart tog tiden och den lilla 6-kilosvalpen vägen? Den där jobbiga valptiden som folk pratar om... Den märkte jag knappt av. Visst har det varit jobbigt ibland, men inte ofta och inte mycket. För det mesta har det varit och är fortfarande helt underbart. Livet med hund är fantastiskt! Att skaffa Lakritz är utan tvekan bland det bästa jag gjort i mitt liv. Lakritz är helt enkelt "den bästa idé jag haft" (citat från husse).
 
Jag och Lakritz har varit iväg och tränat räddning igen. Det var vi ovh tre andra ekipage som tränade. Innan vi åkte kände jag mig rätt opeppad och tänkte att det här med räddning kanske inte är vår grej. Det är så hilma seriöst, utbildningen är jättelång och tuff och det kommer kosta skjortan med bensinpengar för att åka till olika träningsställen. Men när det blev Lakritz tur att söka och jag såg hur roligt han tyckte att det var ändrade jag snabbt inställning. Räddning är helt klart Lakritz grej! Han var superivrig och visste precis vad som förväntades av honom. På lördag ska vi träna igen :-D
Husse har gjort ett läderhalsband till Lakritz. Jag håller också på att göra ett, men det är inte klart än.
 
 

Räddningshelg nr 2

 
I helgen var jag och Laritz på räddningsträning igen. Det var jätteroligt och Lakritz fortsatte att visa fina räddningshundsegenskaper <3 Men summan av kardemumman blev tyvärr att vi inte kommer få göra något inträdesprov. Ledarna tycker att Lakritz är för ung och menar att det är bäst att skynda långsamt. För att få göra inträdesprov måste hunden vara höftledsröntgad och det kan man inte göra innan 1 års ålder. Förut pratade de om att man skulle kunna skjuta upp inträdesprovet och göra det samtidigt som Delprov 1, men de verkar inte tycka att det är någon bra idé. Dock sade de att Lakritz i övrigt är lämplig för att gå räddningskurs. Jag är verkligen besviken över det här, men jag inser att det egentligen är bäst så här. Det blir sällan bra när man skyndar på saker, som borde få ta sin tid. Lakritz är i en ålder när det händer väldigt mycket och man kan inte pressa honom lika hårt som en vuxen hund.
 
Något som är roligt är att vi blivit erbjudna att vara med på de träningar som folket häromkring ordnar. De verkar träna flera gånger i veckan, så det finns ändå stora möjligheter till utveckling för vår del. Dessutom ska det starta flera andra räddningskurser inom ett skapligt avstånd. Redan i höst startar det en utbildning i Stockholm. Jag har redan tagit kontakt med den person som håller i den utbildningen och hört mig för.
 
Figurantintresset undersöks. Det hoppade ned en människa i lådan medan hunden såg på. Hunden släpptes sedan och man kollade hur angelägen hunden är att komma fram till människan. Lakritz var på god väg med att ta bort träskivan som täckte lådan.
 
Lakritz är uppbunden och väntar på sin tur att gå in i bursystemet. Denna helg fick vi krypa genom ett gallerbursystem i mörker tillsammans med hundarna. Lakritz klarade det bra, men han tyckte det var väldigt läskigt att bli buren ned genom ett hål från en högre våning till en lägre.
Ett stycke Lakritzryggsäck. Vi fick prova att bära våra hundar med en specialryggsäck. Det var inte alls lika tungt som jag hade väntat mig. Ryggsäcken var väldigt stabil.
Lakritz hittar en figurant i ett rör.
Man blir skitig...
 
På lördagkvällen skulle vi samlas kl 19. Vi blev vi uppdelade i två grupper. Varje grupp fick en varsinn karta med en markerad sträcka på 5,6 km att gå. Målet var någon form av lagerplats. När vi kom fram fick vi reda på att tre "boende från ett äldreboende" hade försvunnit och befann sig någonstans inne i det stora lagerområdet. Det hela var givetvis skådespeleri. Vår uppgift var att hitta dem. Vi delade upp oss och lät hundarna söka igenom området. Duktiga Lakritz hittade en av de försvunna <3 Ni skulle ha känt hur han drog när han fick vittring på den gömda människan! Han drog precis som han gör när han spårar. Jag lät honom dra iväg med mig och mycket riktigt fanns där en människa :-D
 
Jag hoppas att det snart blir mer räddnigsträning för mig och Lakritz! Än ger vi inte upp :-)

"När livet verkar grått, leta efter färger"

VARNING FÖR FLUMMIGT INLÄGG!
 
Ibland känner jag att jag lägger på tok för mycket energi på att tänka på Lakritz mindre bra sidor. Det är väldigt, väldigt dumt med tanke på att Lakritz är en fantastisk hund! Man kan omöjligt få allt man vill i en hund. Alla hundar såväl som människor, har sina sämre sidor och de får man försöka lära sig att tycka om eller iallafall acceptera. En del kan man träna bort, en del kanske inte går att förändra genom träning och andra saker kanske man helt enkelt inte ska träna bort.
 
Varje hund är en individ. En individ med egna tankar, känslor och erfarenheter. Skulle man ändra på för mycket av en hunds beteenden, skulle inte hela hundens personlighet gå förlorad då? Har jag en hund som jag tänkt köra agility med, men som inte tycker att agility är kul, kan jag antingen acceptera det och hitta en annan träningsform, eller försöka ändra på hundens inställning till agility. Inget är väl egentligen rätt eller fel, man måste helt enkelt känna sig för själv och läsa av sin hund. Det som passar en hund passar inte en annan. Men frågan är om det inte i de flesta fall är bäst att hitta någon gren som hunden verkligen tycker är rolig från början. Nu känner jag att det här inlägget blir väldigt flummigt...
 
Det jag försöker komma fram till är bland annat att vissa saker måste man försöka träna bort, medan andra saker kanske man bara får acceptera som de ärr. I Lakritz fall tänker jag exempelvis på selen och bilåkning. Sele MÅSTE Lakritz inte gilla och tycka om, särskilt inte varje dag. Bilåkning har han däremot fått lära sig att acceptera, eftersom livet blir väldigt begränsat annars.Jag försöker också komma fram till att jag antagligen måste acceptera att Lakritz kanske aldrig kommer tycka om att åka bil. Vidare kanske jag borde acceptera att han inte vill ha sele och därför bara använda sele när det verkligen behövs (t.ex. vid spårning, drag och cykling). Det är liksom ingen idé att deppa över att Lakritz inte vill ha sele och ínte vill åka bil. Lakritz har jättemånga andra sidor som är bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det är de jag ska fokusera på.
 
Man måste inse att alla hundar är individer. Alla hundar blir inte superlyckliga när det är dags för promenad, alla hundar gilllar inte att bada, alla hundar gillar inte att mysa och alla hundar gillar inte främmande människor. Lakritz t.ex. är långt ifrån en myshund. Han kan ligga bredvid en i soffan ett tag och har man tur lägger han huvudet i knät. Så mycket mer än så blir det inte. Han vill vara nära, men på avstånd. Han ligger gärna i soffan, men ofta en meter bort. Det är bara att gilla läget och uppskatta de få riktiga mysstuder man får. Det tjänar ingenting till att sitta och drömma om att Lakritz skulle vilja bli kliad på magen i timmar eller ligga i knät varje gång man sitter i soffan. Det är helt enket inte hans grej och det är en del av Lakritz, en del av världens bästa hund! Istället för att lägga fokus på hur tråkigt det är att han inte vill mysa så mycket, anser jag att det är bättre att lägga fokus på de sidor jag älskar med Lakritz. Fokus bör också läggas på de ganska sällsynta riktiga mysstunder Lakritz erbjuder. Ju mer sällsynt något är, desto mer värt blir det när det väl inträffar. Att Lakritz skulle lägga sig på soffan med huvudet på min mage skulle göra mig överlycklig, medan vissa andra hundägare ser det som en självklarhet att hunden alltid gör så. Det gäller att fånga de fantastiska stunder som varje hund erbjuder och fokusera på dem. Det gäller att fokusera på sin egen hunds underbara personlighet och acceptera att man inte får alla sidor man önskar sig i en hund. 
 
Jag ska avsluta med ett litet minne från när Lakritz var liten pluttvalp. Minnet utspelade sig då jag precis börjat vänja Lakritz vid att sova ensam i vardagsrummet. Jag sov vis detta tillfälle på golvet i hallen, cirka 1 meter från Lakritz bädd. Emellan oss var det ett kompostgaller. Lakritz kunde se och känna min lukt, men han kunde inte vara alldeles inpå mig. När husse gick upp på morgonen för att göra sig iordning för att åka till jobbet tycktebåde jag och Lakritz att det var för tidigt för att gå upp. Jag låg alltså kvar på golvet medan husse klev över mig och tog bort kompostgallret. När gallret försvann kom den fluffiga lilla Lakritzvalpen och hälsade på mig och lade sig tätt intill mitt ansikte och fortsatte att sova. Han låg så nära att jag kunde ligga och snusa i valppälsen hur mycket jag ville, och han hade lagt sig där frivilligt. För mig var det här en underbar stund och en stund jag aldirg kommer glömma. För många andra låter det säkert som vilken dag som helst. 
 
Om det mot förmodan är någon som läst enda till slutet på detta inlägg, antar jag att denna någon tycker jag är bra flummig :-P
 
 

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0