"När livet verkar grått, leta efter färger"

VARNING FÖR FLUMMIGT INLÄGG!
 
Ibland känner jag att jag lägger på tok för mycket energi på att tänka på Lakritz mindre bra sidor. Det är väldigt, väldigt dumt med tanke på att Lakritz är en fantastisk hund! Man kan omöjligt få allt man vill i en hund. Alla hundar såväl som människor, har sina sämre sidor och de får man försöka lära sig att tycka om eller iallafall acceptera. En del kan man träna bort, en del kanske inte går att förändra genom träning och andra saker kanske man helt enkelt inte ska träna bort.
 
Varje hund är en individ. En individ med egna tankar, känslor och erfarenheter. Skulle man ändra på för mycket av en hunds beteenden, skulle inte hela hundens personlighet gå förlorad då? Har jag en hund som jag tänkt köra agility med, men som inte tycker att agility är kul, kan jag antingen acceptera det och hitta en annan träningsform, eller försöka ändra på hundens inställning till agility. Inget är väl egentligen rätt eller fel, man måste helt enkelt känna sig för själv och läsa av sin hund. Det som passar en hund passar inte en annan. Men frågan är om det inte i de flesta fall är bäst att hitta någon gren som hunden verkligen tycker är rolig från början. Nu känner jag att det här inlägget blir väldigt flummigt...
 
Det jag försöker komma fram till är bland annat att vissa saker måste man försöka träna bort, medan andra saker kanske man bara får acceptera som de ärr. I Lakritz fall tänker jag exempelvis på selen och bilåkning. Sele MÅSTE Lakritz inte gilla och tycka om, särskilt inte varje dag. Bilåkning har han däremot fått lära sig att acceptera, eftersom livet blir väldigt begränsat annars.Jag försöker också komma fram till att jag antagligen måste acceptera att Lakritz kanske aldrig kommer tycka om att åka bil. Vidare kanske jag borde acceptera att han inte vill ha sele och därför bara använda sele när det verkligen behövs (t.ex. vid spårning, drag och cykling). Det är liksom ingen idé att deppa över att Lakritz inte vill ha sele och ínte vill åka bil. Lakritz har jättemånga andra sidor som är bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det är de jag ska fokusera på.
 
Man måste inse att alla hundar är individer. Alla hundar blir inte superlyckliga när det är dags för promenad, alla hundar gilllar inte att bada, alla hundar gillar inte att mysa och alla hundar gillar inte främmande människor. Lakritz t.ex. är långt ifrån en myshund. Han kan ligga bredvid en i soffan ett tag och har man tur lägger han huvudet i knät. Så mycket mer än så blir det inte. Han vill vara nära, men på avstånd. Han ligger gärna i soffan, men ofta en meter bort. Det är bara att gilla läget och uppskatta de få riktiga mysstuder man får. Det tjänar ingenting till att sitta och drömma om att Lakritz skulle vilja bli kliad på magen i timmar eller ligga i knät varje gång man sitter i soffan. Det är helt enket inte hans grej och det är en del av Lakritz, en del av världens bästa hund! Istället för att lägga fokus på hur tråkigt det är att han inte vill mysa så mycket, anser jag att det är bättre att lägga fokus på de sidor jag älskar med Lakritz. Fokus bör också läggas på de ganska sällsynta riktiga mysstunder Lakritz erbjuder. Ju mer sällsynt något är, desto mer värt blir det när det väl inträffar. Att Lakritz skulle lägga sig på soffan med huvudet på min mage skulle göra mig överlycklig, medan vissa andra hundägare ser det som en självklarhet att hunden alltid gör så. Det gäller att fånga de fantastiska stunder som varje hund erbjuder och fokusera på dem. Det gäller att fokusera på sin egen hunds underbara personlighet och acceptera att man inte får alla sidor man önskar sig i en hund. 
 
Jag ska avsluta med ett litet minne från när Lakritz var liten pluttvalp. Minnet utspelade sig då jag precis börjat vänja Lakritz vid att sova ensam i vardagsrummet. Jag sov vis detta tillfälle på golvet i hallen, cirka 1 meter från Lakritz bädd. Emellan oss var det ett kompostgaller. Lakritz kunde se och känna min lukt, men han kunde inte vara alldeles inpå mig. När husse gick upp på morgonen för att göra sig iordning för att åka till jobbet tycktebåde jag och Lakritz att det var för tidigt för att gå upp. Jag låg alltså kvar på golvet medan husse klev över mig och tog bort kompostgallret. När gallret försvann kom den fluffiga lilla Lakritzvalpen och hälsade på mig och lade sig tätt intill mitt ansikte och fortsatte att sova. Han låg så nära att jag kunde ligga och snusa i valppälsen hur mycket jag ville, och han hade lagt sig där frivilligt. För mig var det här en underbar stund och en stund jag aldirg kommer glömma. För många andra låter det säkert som vilken dag som helst. 
 
Om det mot förmodan är någon som läst enda till slutet på detta inlägg, antar jag att denna någon tycker jag är bra flummig :-P
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0