Tålamodet tryter

Usch vilken deprimerande vecka det har varit. Det enda vi gjort på hela veckan är att gå en promenad i måndags morse och den slutade ju med ett skärsår i tassen. I övrigt har det bara handlat om vila, vila och vila för Lakritz del. Det är så frustrerande så jag blir knäpp. Jag har så mycket motivation till att träna och vi behöver verkligen träna, men istället får vi ställa in träning efter träning och stå och se på när de andra från kursen tränar sina hundar för fullt. Det påminner mig alltför mycket om förra räddningskursen som vi inte kom in på eftersom Lakritz betraktades som för ung. Vi får nöja oss med att stå bredvid och titta på. Jag är så trött på det så det finns inte! Visst, skadan i tassen är nog läkt om några dagar, men vad är det som säger att han inte kommer göra illa sig igen om vecka? Man ska inte tänka så, jag vet, men det är svårt att hålla humöret uppe.

Konvalescent hund IGEN

 
Jag måste säga att jag tycker att Lakritz har råkat ut för extremt många skador och problem under det gångna året. Periodvis har det känts som att jag borde vara glad om han är frisk och skadefri en hel vecka i sträck. Kanske är det något överdrivet, men problemen har verkligen avlöst varandra på tok för tätt. Varje hälta och varje sår i en tass har inneburit allt från några dagars vila till över ett par veckor av vila. Detta för att jag vill vara på den säkra sidan och inte köra igång för tidigt. Alla dessa konvalescensdagar har vi gått misste om mängder av träning, motion och roliga sager. Jag vet inte hur många träningar och träffar jag varit tvungen att ställa in pga Lakritz hälsa. Nu låter det som att han har varit och är konstant allvarligt sjuk och så är det ju verkligen inte. Han har bara haft en väldig otur. Det enda riktigt allvarliga han råkat ut för är faktiskt ormbettet i somras.
 
Hela tiden sedan Lakritz blev friröntgad har jag försökt bygga upp en bra kondition på Lakritz, men gång på gång på gång är vi tvungna att ta långa pauser i träningen och efter varje paus måste vi sakta gå tillbaka till där vi var innan skadan. Lagom tills dess att vi kommit tillbaka dit vi var har nästa grej hänt och det har bara varit att ta paus igen och sedan börja om ännu en gång. Så har det varit mer eller mindre hela tiden sedan Lakritz friröntgades och jag ansåg det vara fritt fram att motionera honom så mycket jag ville.
 
I måndags var det alltså dags igen. Lakritz skar sig på någonting när vi var ute på promenad. Plötsligt upptäckte jag att han hade något rött under tassen, som vid en närmare inspektion visade sig vara blod. Lakritz var fullkomligt obekymrad och gick omkring i godan ro och lämnade små blodiga tassavtryck efter sig. När vi kommit hem tvättade jag rent såret och kunde konstatera att det inte såg särskilt djupt ut, så något veterinärbesök ska förhoppningsvis inte behövas, såvida såret inte blir infekterat. Tyvärr lär ju detta ändå betyda att Lakritz inte kan träna räddning på lördag, vilket känns som en smärre katastrof eftersom vi inte kunde vara med förra gången heller då mamma fyllde jämnt. Hur kul är det att inte kunna vara med på varken första eller andra träningen på kursen när instruktörerna är så strikta med närvaron? Det känns så oerhört orättvist! Det var ju likadant innan inträdesprovet. Då kunde vi knappt träna någonting pga att Lakritz först haltade och sedan fick något slags vätskande utslag på en tass. Det var inte ens en månad sedan och nu är det dags igen. Det är ju inte bara lördagsträningen som går förlorad utan också den fria träningen under veckan som man förväntas lägga ned. I måndags skulle jag och Linda ha tränat med hundarna, men det fick jag givetvis ställa in pga skärsåret. Men nu på lördag kommer vi iallfall åka iväg och vara med så gott det går på träningen även fast Lakritz kanske mest får ligga i bilen eller sitta uppbunden någonstans. Jag måste ju se vad de går igenom så att vi kan träna på det när Lakritz blir frisk.
 
Alla dessa skador gör mig så extremt frustrerad och  jag får god lust att bara slänga mig på sängen och grina! Men det är bara att bita ihop. Jag intalar mig själv att det kommer komma bättre tider. Det måste det helt enkelt göra, annars har vi ingen chans att bli ett räddningshundsekipage, jag och min hund.
 
Såret i tassen verkar hur som helst läka fint. Lakritz vilar nästan hela dagarna och vi går bara korta rastningsrundor. När vi går ut får Lakritz ha en av mina strumpor plus två bajspåsar över tassen, men när vi är inomhus får tassen lufta. På nätterna och när han är själv har han tratt på sig och jag gör rent såret varje kväll med koksaltlösning. Allt för att såret ska läka så fort som möjligt.
 
Ibland funderar jag på varför just Lakritz råkar ut för så mycket. Är det jag som är oförsiktig och inte tänker mig för? Jag tror faktiskt inte att det är så, men givetvis gör jag mina tabbar jag också. På många sätt är jag dock extra noga och försiktig för att undvika skador. Jag låter t.ex.inte Lakritz leka med bollar i tennisbollsstorlek om bollen inte har ett snöre. Jag tar alltid av Lakritz halsbandet när han ska få leka med andra hundar och jag försöker att alltid ta av det så fort han är lös också. Jag kollar alltid av lägenheten innan jag går och lägger mig och innan Lakritz lämnas ensam för att på så vis förvissa mig om att det inte ligger något olämpligt framme som Lakritz kan sätta i sig eller skada sig på. Vidare går jag igenom Lakritz varje dag under fästingsäsongen för att se om han har några fästingar och jag ger honom aldrig tuggben med knutar. Men min åsikt är att man inte kan undvika allt som innebär den minsta lillla risk, bara för att gardera sig. Jag vet t.ex. hundägare som aldrig går i skogen under sommaren för att undvika huggormsbett. Jag tycker att man inte kan hålla på så. Man måste ju våga leva också. Självklart undviker jag platser där jag vet att det brukar finnas ormar, men jag undviker inte alla skogar bara för att det KAN finnas ormar där. Någon måtta måste det ju vara!
 
Skärsåret samma dag som skadan skedde.
 
En dag senare. Det är svårt att fånga på bild, men det ser betydligt bättre ut.
 
Den hemgjorda tasskyddet. Jag tycker att detta funkar bättre än hundsko+specialstrumpa som de rekommenderade på djursjukhuset sist Lakrtiz skar sig. 

Godkänt inträdesprov och terrordåd blandat med empati för ett annat ekipage

Att kunna glädja sig åt att ha klarat inträdesprovet kändes aningen märkligt en dag när terrorn satt djupa spår i Europa. Jag förstod att det hänt någonting ute i världen redan under dagen eftersom jag hörde några prata om något hemskt som hänt. Jag förstod dock aldrig vad det rörde sig om och jag ville inte göra bort mig genom att fråga. Jag fick en känsla av att det som hänt var något man borde känna till. Inträdesprovet gjorde att jag var rätt uppskruvad, så jag tänkte inte mer på detta förrän jag satt i bilen på väg hem och hörde en extrasängdning om läget i Paris. Senare under kvällen såg jag ett förskräckligt filmklipp från konserthuset som blivit utsatt för ett terrordåd. Människor hängde ut från fönster högt ovanför marken, andra sprang för sina liv och det låg döda och skadade människor utanför huset. Folk släpade på andra skadade människor medan skott avlossades. När man ser sånt här känner man sig nästan lite elak om man glädjer sig åt ett godkänt inträdesprov...
 
Ytterligare en sak som gjorde att jag inte kunde glädja mig lika mycket åt vårt fina inträdesprov var att en av de som jag fått bäst kontakt med från förträffarna inte klarade inträdesprovet pga att hunden, helt oväntat, reagerade på skotten. Det fick mig att minnas hur det kändes för mig när jag och Lakritz inte blev utvalda för att göra inträdesprov förra gången vi var med på förträffar. Då hade jag svårt att hålla tårarna borta trots att jag visste att vi antagligen skulle få en eller flera chanser framöver. Den här stackars tjejen och hennes hund kommer enligt reglerna inte få göra något mer inträdesprov. Man får nämligen bara göra det provet en gång. Vi hade båda börjat se fram emot att gå kursen och sen slutar det med att bara en av oss klarar sig. Verkligen tråkigt! 
 
Självklart är jag glad och mycket nöjd över lördagens prestationer, men dagar som den får en att fundera ett varv extra över vad som betyder något här i livet! 
 

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0