Det kommer bli vår tur :-D

 
Den 14 november ska jag och Lakritz göra inträdesprov till räddningskursen!! Jag har funderat mycket fram och tillbaka och bestämt mig för att ta chansen nu när den kommit. Kanske får vi aldrig möjlighet att göra det här annars. Om vi klarar inträdesprovet kommer det bli mycket träning, men jag känner mig redo för det. Visst är det tråkigt att bli uppbokad nästan varje lördag under hela kursens gång, men det är ju som det är. Kursen är upplagd så och det är inget att göra åt saken. Vill man gå kursen är det bara att gilla läget.
 
Idag var det förträff nr 3 av 4. De flesta har ännu inte fått veta om de kommer bli erbjudna att göra inträdesprov eller inte. Men vissa ekipage har instruktörerna redan valt ut till inträdesprovet. Jag och Lakritz var ett av dessa ekipage, vilket känns extra bra. Vi är inget gränsfall och det finns inget som instruktörerna vill fundera på innan de erbjuder oss att göra inträdesprovet :-)
 
Idag kollade instruktörerna hur hundarna funkar i rasmiljöer och i mörker. De kollade också så att hundarna accepterar att ha andra hundar nära inpå sig. Vi fick tränga in oss 8 ekipage i ett trångt utrymme på kanske 5 kvadratmeter och så lågt i tak att vi människor inte kunde stå upp. Det blev ett väldigt liv på den grupp som jag hamnade i. Det var flera hundar som inte alls gillade det här och de morrade för fullt. Lakritz morrade också lite, men slutade ganska fort. Lite får hundarna tjafsa, men det får inte vara någon risk för bett eller så. Vidare har vi fått gå i en riktigt brant gallertrappa och kört en vindmarkering. Vi har burit våra hundar och hundarna har blivit burna av andra människor än deras ägare. Det har varit en rolig dag, men vi har fått "sitta i karantän" mycket. Det kallas så när man sitter tillsammans i gruppen och väntar på sin tur.
 
 

Sele

Jag har under en längre tid knappt använt sele alls på Lakritz. Mitt tidigare så positiva inställning till selar har kommit att ersättas av ont i magen och känslor av hopplöshet. Med dessa känslor är det inte lämpligt att försöka få Lakritz att acceptera sele. Hundar är experter på kroppsspråk och läser ibland av oss människor bättre än vi gör själva.
 
Häromdagen fick jag dock något ryck och jag kände mig positivt inställd till sele. Jag bestämde mig för att prova på lite dragträning. Det gick jättebra :-) Lakritz sprang på som tusan med mig eller husse på longboard efter. Jätteroligt, men också rätt läskigt var det att susa fram efter en heltaggad Lakritz. I förlängningen är det ingen höjdare att låta hundar dra på asfalt, men någon enstaka gång lär ju inte vara någon större fara. I vinter skulle jag vilja åka längdskidåkning med Lakritz. Vidare skulle jag kunna tänka mig att cykla med honom samtidigt som han drar. Det som var roligast var att Lakritz helt glömde bort selen. Han hade det verkligen roligt.
 
Igår var jag och Linda ute med hundarna och tränade. Linda satsar på att utbilda Enzo till patrullhund och jag satsar, som bekant, på att utbilda Lakritz till räddningshund. Därmed har båda förhoppningsvis en framtida tjänstehundsutbildning framför sig. Det är roligt. Hur som helst fick Lakritz träna på vindmarkeringar. Det gick riktigt bra trots att jag hade sele på honom. Han var lila på som vanligt och verkade fort glömma bort selen. Vilken lättnad! När man tränar räddning behöver hunden verkligen ha sele ibland. Lakritz drar ju så han nästan stryper sig själv när han söker annars!
 
Lakritz och Enzo i sina snygga och coola Julius k9-selar.
 
 

Med sikte på LP 1

 
 
I söndags skrapade Lakritz och jag ihop ett till 1:a pris i lydnadsklass 1. Poängen blev denna gång 163,5 p. Vårt framförande kändes betydligt sämre än under förra tävlingen, så jag blev förvånad över att vi fick så pass fina poäng. Men när jag tänker efter var det främst mellan momenten som Lakritz var väldigt busig och sugen på sin externbelöning utanför planen. Ett tag trodde jag att han skulle rusa ut från planen och glufsa i sig belöningen, men det gjorde han tack och lov inte. Lindförigheten var en smärre katastrof och det avspeglas så klart på poängen. Jag har alltid haft svårt för att motivera Lakritz till att gå fot på ett aktivt och koncentrerat sätt när jag inte har någon belöning i handen. Vi jobbar på det nu :-) 
 
På lördag är det dags för lydnadstävling igen. Den här gången tillsammans med en av Lakritz brorsor och hans matte :-) Jag hoppas så klart att vi får ett till 1:a pris då, men eftersom jag inte har tid att träna så mycket, så får det gå som det går. OM vi får ett första pris kommer vi få LP 1, vilket är ett lydnadsdiplom i klass 1. Då kommer Lakritz få LP 1 tillagt i sitt stamtavlenamn.
 
 

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0