Sele

Jag har under en längre tid knappt använt sele alls på Lakritz. Mitt tidigare så positiva inställning till selar har kommit att ersättas av ont i magen och känslor av hopplöshet. Med dessa känslor är det inte lämpligt att försöka få Lakritz att acceptera sele. Hundar är experter på kroppsspråk och läser ibland av oss människor bättre än vi gör själva.
 
Häromdagen fick jag dock något ryck och jag kände mig positivt inställd till sele. Jag bestämde mig för att prova på lite dragträning. Det gick jättebra :-) Lakritz sprang på som tusan med mig eller husse på longboard efter. Jätteroligt, men också rätt läskigt var det att susa fram efter en heltaggad Lakritz. I förlängningen är det ingen höjdare att låta hundar dra på asfalt, men någon enstaka gång lär ju inte vara någon större fara. I vinter skulle jag vilja åka längdskidåkning med Lakritz. Vidare skulle jag kunna tänka mig att cykla med honom samtidigt som han drar. Det som var roligast var att Lakritz helt glömde bort selen. Han hade det verkligen roligt.
 
Igår var jag och Linda ute med hundarna och tränade. Linda satsar på att utbilda Enzo till patrullhund och jag satsar, som bekant, på att utbilda Lakritz till räddningshund. Därmed har båda förhoppningsvis en framtida tjänstehundsutbildning framför sig. Det är roligt. Hur som helst fick Lakritz träna på vindmarkeringar. Det gick riktigt bra trots att jag hade sele på honom. Han var lila på som vanligt och verkade fort glömma bort selen. Vilken lättnad! När man tränar räddning behöver hunden verkligen ha sele ibland. Lakritz drar ju så han nästan stryper sig själv när han söker annars!
 
Lakritz och Enzo i sina snygga och coola Julius k9-selar.
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0