Klockan är mycket och jag borde egentligen ha lagt mig för längesen. Imorgon ska jag upp tidigt och lämna bilen på verkstan vid 7-tiden. Det har nästan konstant varit krångel med bilen enda sedan jag köpte den. Eller rättare sagt så var det en hel del krångel innan jag köpte bilen också. Jag försökte till och med att få häva köpet, men det gick förstås inte bilhandlare-skojaren med på. Nu återstår att se vad det är för fel på den nu och vad det kan komma att kosta att åtgärda det. Blir det kostsamt tänker jag försöka sälja bilen till någon som vill mecka med den eller till någon som vill ha den som reservdelsbil. Man kan inte lägga hur mycket pengar som helst på en gammal bil. Det som är jobbigt är ju att jag verkligen måste ha en egen bil nu när jag börjat på räddnignskursen. Det håller inte annars! Så eventuellt måste jag snart ut och leta efter en ny bil...

 

Jag har suttit och jobbat i flera timmar med en skriftlig examination som jag blivit tvungen att komplettera. Nu känner jag att jag måste göra något roligt innnan jag lägger mig och jag valde att skriva ett inlägg här. Bortsett från gårdagens inlägg har det blivit ytterst få inlägg sedan jag började på räddningskursen och det är synd, men det har sina orsaker. Jag har fullt upp med allt hela tiden och jag hinner inte ens med hälften av allt jag borde och vill.

 

Det gick bra att träna igår trots kylan. Vi körde bilarna på tomgång emellanåt för att få upp värmen till hundarna. Det blir ju tyvärr en hel del väntande i bilarna för hundarna och det är något jag tycker är tråkigt med räddningsträning. Jag vill ju egentligen att Lakritz ska få vara med hela tiden när jag tränar honom, men det är ju inte genomförbart eftersom man måste figga åt varandra och förbereda sök osv. Det känns extra motigt att lämna honom i bilen när det är så sabla kallt! Givetvis har han täcke på sig och jag har inte sett några tecken på att han verkar frysa i bilen. Jag har beställt ett Hurttas varmaste vintertäcke till honom och jag hoppas att det kommer snart. Jag hade tur och hittade ett till ett väldigt bra pris! Flera hundra kronor billigare än det brukar vara. Det täcket han har nu är visserligen också ett vintertäcke och det är fodrat, men det är inte tjockt så jag tror inte att det värmer särskilt bra. 

 

Eftersom det var så pass kallt igår slutade vi tidigare och vi började aldrig att jobba med markeringar som tanken var. Det blir nästa gång istället. Inom räddning finns det två sätt för hunden att markera (visa) för sin förare att den har hittat en figurant. Det ena sättet är skallmarkering och det andra är rullmarkering. Skallmarkering innebär helt sonika att hunden börjat skälla när den hittat en figurant.Hunden stannar då kvar hos figgen och står där och skäller. En rullhund har ett speciellt rullhalsband på signär den söker. Det är ett halsband på vilket det sitter en rulle som hunden kan plocka upp med munnen och bära på. När en rullhund har hittat en figurant tar den rullen i munnen och springer tillbaka till sin förare. Hunden avlämnar rullen till föraren som kopplar hunden. Därefter ska hunden visa sin förare var figuranten finns genom att leda sin förare dit. Det kallas påvis.

 

Hittills har de flesta på kursen inte kört med markeringar när hunden hittat en figge och det kommer dröja innan vi sätter ihop markeringar med finnandet av figurant. Som med så mycket annat inom hundträning tränar man in markeringar isolerat och sätter sedan ihop det med söket. Jag har ju redan börjat träna skallmarkeringar med Lakritz isolerat och han kan skälla över 10 gånger i följd, iallafall när jag tränar själv med honom. Det är lite svårare när han ska skälla på någon annan än mig. Då brukar det inte gå riktigt lika bra.

 

Hur som helst, igår gick vi inte igenom något nytt. Vi gick några vindstigar och körde några motvindsskick. Lakritz klarade samtliga uppgifter mycket bra. Vi gick även i gallertrappor. Ett par trappor var väldigt branta och jag väntade mgi att det skulle bli problem för Lakritz att gå ner eftersom har har haft vissa svårigheter med gallertrappor. Det hela gick dock väldigt bra. Han tvekade lite ett par gånger, men när jag bestämt visade honom att vi skulle fortsätta så följde han med, trots att hunden som gick bakom oss på nedvägen stannade och skrev för fullt. Den stackars hunden tyckte att det var otroligt otäckt att gå ned och det slutade med att matte var tvungen att bära ned honom.

 

Jag märker dock att selen fortfarande är något som bekymrar Lakritz och därmed mig till viss del. Jag är så urless på Lakritz selebeteende så det finns inte! Jag önskar verkligen att det kunde försvinna någon gång, men det gör ju verkligen inte det. Visserligen går det mycket bättre än jag hade kunnat tro att ha sele på räddningen, men jag märker att han är lite dämpad och det påverkar hur glad han blir av att hitta figuranten och hur leksugen han är. Det hela varierar dock en del, ibland går det bättre och ibland sämre. Det jag har börjat med nu är att låta honom ha selen på sig hela tiden när vi är på räddningsträning, även när han ligger i bilen. Det är inte optimalt och inget jag skulle ha valt att göra om jag haft en hund som inte har några problem med sele. Orsaken till att jag börjat göra så är att jag upplever att det tar en stund för Lakritz att vänja sig vid selen. Om jag tar av och på den flera gånger verkar det som att han måste vänja sig på nytt varje gång. Har han selen på sig hela tiden blir det bara en gång som han måste vänja sig vid selen. Jag har också funderat på om jag skulle kunna ta av honom sele så fort jag släpper honom lös. Istället för att bara koppla loss honom tänker jag att jag då skulle ta av honom hela selen. Det är lite bökigt, men jag tycker att det är ett alternativ. Jag nämnde det för en av hjälpinstruktörerna och han tyckte att jag kunde prova det, men han påpekade också att det blir lite bökigt. Jag har bara provat det vid ett tillfälle och det var vid en träning hemma och då verkade det inte innebära någon större skillnad. Jag känner att jag nog vill höra med instruktören så att han tycker att det är ok att jag gör så innan jag börjar göra så. Dessutom har jag inte bestämt mig för om jag vill börja göra så eller inte. Det är bara en tanke jag har. En negativ sak med att göra så är ju att det blir mycket ta av och sätta på och därmed måste han vänja sig vid selen flera gånger... Åh vad jag önskar att det bara var att sätta på Lakritz en sele och att allt var frid och fröjd. Det kändes otroligt skönt och konstigt i somras snär jag var hundvakt och hade hand om Wilma. Det var bara att ta fram selen och sätta på den på henne. Hon stod kvar, men Lakritz backade misstänkt undan varje gång trots att det var Wilma som fick på sig selen varje gång och inte han. Det vore väldigt intressant att veta vad som försigår uppe i tankekontoret på Lakritz! Varför är det så hemskt att ha sele??!! Jag undrar just hur många timmar jag ägnat mig åt att grubbla över det och hur jag ska komma till rätta med problemet! Det handlar inte längre om att jag vill använda sele till vardags. Jag har sedan länge gett upp på den fronten. Däremot tycker jag att det är väldigt tråkigt att känna sig begränsad i vad jag kan göra med Lakritz. Det är mycket inom hunderiet som innebär att hunden bör ha sele på sig. Eftersom Lakritz är som han är blir det att jag ägnar mig mindre åt de sakerna eftersom jag inte orkar med att se honom gå och gömma sig för selen, tvinga på honom selen och sen se honom vara deppig.

 

En liten filmsnutt som jag har klippt ihop från lördagens träning.