Ett mycket märkligt och förvirrande återbesök

Förra veckan var jag till Strömsholm på återbesök med Lakritz. Till att börja med fick vi inte träffa den ortoped som vi skulle ha fått träffa, trots att hon var i tjänst. Istället fick vi träffa en utländsk veterinär (jag vet inte om han är ortoped) som jobbar på Strömsholm under några månader. Jag var inte informerad om att all kommunikation skulle komma att ske på engelska och hade därför inte förberett mig för det. Språket var dock inte det största problemet. Det största problemet var hans bedömning och hans synnerligen märkliga rekommendationer.
 
Veterinären ansåg att Lakritz har ont i ALLA benen, fram- och bakben. Han beskrev till och med smärtan i vänster armbåge och båda höfterna som "severe pain". Rätt så ordentligt överdrivet kan jag tycka. Visst pep Lakritz, men inte var det då någon "severe pain" iallafall. Han skrek ju inte precis. I övrigt vore det intressant att veta hur många helt friska hundar som skulle ha reagerat på veterinärens undersökningssätt. Det lär ju inte vara så skönt att få benen utdragna och ihoptryckta och alla vad han nu gjorde. Sen gäller det ju att kunna skilja på tristesspip och smärtpip. Veterinären tyckte inte heller at Lakritz gångstil var bra. Han menar att Lakritz fortfarande kniper med armbågarna och slänger med benen när han går. Vidare tyckte han inte att sättet som Lakritz blivit utredd på var bra. Han förstod inte varför det inte hade gjort någon CT. Det var standard i de länder där han jobbat tidigare. Scintigrafi verkade han mest tycka var strunt. Veterinären gissade att Lakritz har tränats för hårt. Han sade att han aödrig hört talats om någon hund som travat i vattentrask. Lakritz hade vid besöket bara travat 2x2 minuter i vattentrask+skrittat i ca 10 minuter, vilket jag också sade till veterinären. Han sa dock att vattentraskträning är jobbigt för hunden och särskilt att trava. Han rådde mig att helt sluta med vattenträningen och istället låta Lakritz vara mer som en vanlig hund, dvs börja vara lös. Han tyckte också att jag skulle sluta att ge Lakritz Onsior (smärtstillande och antiinflammatorisk medicin) trots att han bedömde att lakritz troligtvis har någon inflammation kvar. Vi bokade in en telefontid om några veckor för att följa upp hur det går.
 
Efter besöket kände jag mig totalt förvirrad och jag ringde genast till ReDog och frågade om jag kunde komma förbi och få prata med Lakritz sjukgymnast. Det gick bra och jag åkte direkt dit. Sjukgymnasten tyckte att det hela lät lika märkligt som jag. Hon bedömde senast dagen innan Lakritz återbesök på Strömsholm att Lakritz rör sig bra och att han inte har ont. Hon noterade dock en liten svullnad i vänster armbåge, men den var så liten så den var inte så mycket att bry sig om. Hon lovade att skicka efter journalanteckningen från dagens besök på Strömsholm för att kunna ta del av veterinärens bedömning i detalj. 
 
I måndags hade Lakritz tid på ReDog och sjykgymnasten hade då konsulterat halva ReDogs personalstyrka i "fallet Lakritz". Vidare hade hon funderat på detta under hela helgen. Hon kunde inte se någon anledning till att Lakritz skulle sluta med vattenträningen och hon kände igenom honom extra noga och fick inte fram någon smärtreaktion alls. Svullnaden i amrbågen från förra veckan var helt borta. Lakritz fick alltså gå i vattentrasken som vanligt, men vi bestämde att jag ska avvakta lite med att promenera med honom i sjön eftersom han trots allt blir rätt vild av det. Kanske skulle den träningen kunna bli för mycket för honom. Men ett par dagar innan nästa besök ska jag sätta på Lakritz nosgrimma och gå med honom i sjön för att sjukgymnasten ska få känna igenom honom och på så vis ta reda på om den träningen inte är bra för honom. Vidare väntar vi på svar från chefen på ReDog angående "fallet Lakritz". Chefen är på semester, men brukar svara på mail även då. Han har mycket stor erfaranehet av rehabilitering så det ska bli mycket intressant att höra vad han säger. Eventuellt ska han även träffa Lakritz för en bedömning. Det känns bra. Det var ju han som upptäckte att Lakritz hältor inte berodde på tårna som den första ortopeden vi träffade påstod.
 
Så nu är det bara att vänta på nästa besök på ReDog. Rehaben står ju rätt stilla nu. Jag går en 45-minuterspromenad och en 30.minuterspromenad per dag med Lakritz plus ett antal 5-15-minutersrundor. Enligt promenadschemat vi fick så skulle jag ha fått börja ha honom lös redan förra veckan, men jag har i samråd med sjukgymnasten bestömt mig för att avvakta med det. 
 
Idag har Lakritz fått sin sista dos av kosttillskottet "Aktiv hund" som består av grönläppad mussla. Imorgon ska han börja äta Glycoflex.
Lakritz med glycoflexpåsen.
 
En ramp till bilen som husse har gjort så att Lakritz inte ska behöva hoppa in och ut och så att vi itne ska behöva bära honom. Han är rätt tung...
På promenad i skogen
 
 
 

Ett köp jag aldrig trodde att jag skulle göra...

Idag har Lakritz varit hos sin nya dagmatte och daghusse. Det har tydligen gått bra. Shasta och Lakritz har legat tillsammans och vilat. Det känns jätteskönt att det gick bra då jag verkligen gillar paret som erbjudit sig att passa Lakritz.
 
När jag hämtade Lakritz på eftermiddagen åkte vi iväg direkt och promenerade i en sjö. Vi testade på en ny sjö den här gången och dit kommer vi åka igen. Det är inte särskilt långt härifrån, bottnen var bra och folk badar hundar där. Det som inte var bra var att Lakritz inte alls kunde gå skapligt i kopplet. Han stretade och trampade mig på fötterna och var allmänt dryg. Därför åkte jag raka vägen till djuraffären efteråt och köpte en nosgrimma. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle köpa något dyligt, men vad gör man? Jag kan verkligen inte få Lakritz att gå fint i kopplet i vattnet eller i närheten av vatten. Det kan inte vara bra vare sig för hans hals eller hans nyopererade ben att streta på så här! Han plöjer verkligen bara på och ser ut att leta efter något. Jag tror han letar pinnar eller leksaker även fast jag inte kastat i något. När vi kom hem tränade vi på att han skulle sticka nosen i nosgrimman. Det gick galant. Han kan ju sticka nosen i sin munkorg sedan tidigare så det här blev ju nästan samma sak. Inte verkade han särskilt besvärad av grimman heller, men vi får väl se hur det går när jag fäster kopplet i den... Jag har inte för avsikt att använda nosgrimman till vardags utan det är bara vid vattentränignen som jag tänker använda den, om den funkar. Hade Lakritz accepterat selar hade jag köpt en frontkopplad sele, men nu avskyr han ju selar och jag har som policy att aldrig använda sele för att lugna ner honom. Då tror jag aldrig att han kommer lära sig att acceptera sele.
 
Nästa vecka ska vi på återbesök hos ortopeden på Strömsholm. Det är lite nervöst, men jag tror att hon kommer säga att det ser bra ut med Lakritz ben. Sen får vi ju se om hon kommer bedöma att det anra benet också kommer behöva opereras. Lakritz har inte haltat på höger ben på länge, men han har haltat på det efter operationen. Det kan ju dock ha berott på snedbelastning pga smärta i vänster ben. Men även innan operationen har han ju haltat på höger ben, så det kanske är lika bra att de går in i den leden också och putsar... Vi får se.
 
Nu ska vi äta hemgjord pizza!

En uppdatering

Lakritz efter vattenträning.
 
Det är rätt dålig aktivitet här på bloggen nu. Energin och inspirationen ligger inte på topp, även om det blivit bättre. Rehabilitering av hund är jobbigt och jag har sedan länge varit ordentligt trött på att behöva hålla Lakritz i stillhet. Tack och lov går hans rehabilitering bra. Sjukgymnasten säger att hans rehabilitering går fortare än den gör för de flesta andra hundar.Varje vecka får han gå längre och längre i vatten och promenaderna utökas också successivt. Nu får han faktiskt gå två 30-minuterspromenader och två 15-minuterpromenader per dag. Än får han dock inte vara lös något och inte gå i trappor, hoppa upp i soffan, spåra, leka osv. Det är fem månader sedan utredningarna började nu. Lakritz har i princip inte fått vara hund på hela tiden! Det är verkligen en lång tid. Alla mina hundbekanta verkar träna för fullt. Då och då är det någon hund som blir sjuk, skadar en klo, en tå, ett öga eller så. Men de blir friska och kan börja tränas igen inom några veckor eller månader. Men vi står kvar och tragglar. Det är svårt att se mina före detta kursare träna vidare inom räddningen medan vi inte längre kan vara med. Jag borde dock inte klaga. Lakritz mår helt ok och kommer antagligen kunna leva ett aktivt och bra liv. Det finns de som har det värre. Jag vet t.ex. en person som också gick räddnignskurs med sin hund och som nyligen var tvungen att ta bort sin hund pga en skada. Det är dessutom andra gången den stackars människan får ta bort sin hund som är under utbildning till räddningshund. Så jag borde inte klaga.
 
Nu i juli var tanken att Lakritz skulle börja simma som en del i rehabiliteringen, men den sjukgymnast vi har nu rekommenderade inte simning under rehabtiden. Däremot hade sjukgymnasten på Strömsholm rekommenderat det. Eftersom Lakritz i första hand inte rehabiliteras på Strömsholm valde jag därför att lyssna på hans nuvarande sjukgymnast istället. Det kändes för komplicerat att försöka blanda två olika sätt att rehabilitera honom. Men det känns väldigt tråkigt att det inte kommer bli någon simning. Jag hade verkligen sett fram emot det. Lakritz älskar ju att bada. Jag har haft stora svårigheter att gå med honom i vatten eftersom han blir galen och bara vill springa omkring och leka. Han är ju van vid att få leka och busa i vatten. Att gå kopplad i vattnet är däremot inget han är särskilt van vid sedan tidigare. Han drar och kastar sig i kopplet och när vi går längsmed vattnet drar han nästan ned mig i vattnet. Det är så svårt att kontrollera honom så att jag har funderat på om jag måste skaffa en nosgrimma att ha när jag går med honom i vattnet. Jag gillar egentligen inte alls sådana hjälpmedel, men vad gör man? Han måste ju göra sin träning. Godis bryr han sig inte om tillräckligt mycket för att det ska hjälpa och det funkar inte att låta honom ha en leksak i munnen samtidigt som ajg håller i änden av leksaken. Då börjar han kampa. Att bli arg hjälper inte heller ett dugg. Lakritz blir både halvblind och halvdöd i vattnet. Sist vi gick i vatten gick det iallafall ok. Vi får se hur det går framöver.
 
Den här veckan ligger vi tyvärr efter med vattenträningen. Det beror på att jag tagit beslutet att sätta på Lakritz ett Scaliborhalsband (dvs ett fästinghalsband) och då får hunden inte bada de fem första dagarna som halsbandet sitter på. Jag grubblade mycket och länge innan jag bestämde mig för att byta ut Bravecto mot Scalibor. Jag har aldrig gillat tanken på att hunden ska äta fästinggiftet. Vad gör man om hunden blir allvarligt sjuk pga tabletten? Giftet är ju kvar i kroppen i 3 månader! Ett halsband eller spot-on-preparat kan man iallafall ta av och /eller schampoonera bort till stor del. En del av medlet tas ju upp av huden, men majoriteten kan man ju iallafall få bort. Efter att jag hittat en grupp på Facebook som heter "Does Bravecto kill dogs" blev jag ännu mer tveksam till att behandla Lakritz med Bravecto. I den gruppen finns det mängder av människor som påstår att deras hundar dött eller blivit allvarligt sjuka efter att ha fått Bravecto. De flesta personerna är inte från Sverige så delvis beror det kanske på att Bravecto antagligen kan köpas av vem som helst i vissa andra länder utan att hunden behöver undersökas på djursjukhus först. I Sverige måste man ha recept för att få köpa Bravecto och receptet skrivs inte ut om djursjukhuset inte först får undersöka hunden (så är det iallafall på Lakritz djursjukhus). Sen är det ju också viktigt att tänka på att man inte kan veta om hundarna dött av Bravecto eller om de faktiskt skulle ha dött oavsett om de fått Bravecto eller inte. Vidare vet man ju inte om personerna talar sanning, men varför skulle de ljuga? En annan nackdel med Bravecto är att fästingarna måste bita sig fast för att få i sig av giftet. Efter fastbitande dör de inom 12 timmar. Det verkar ta ca 24 timmar för de flesta fästingsjukdomar att överföras så det borde inte kunna överföras någon smitta, men å andra sidan står det olika på olika ställen angående hur lång tid det tar innan en smitta överförs. Det bästa är ju så klart om fästingarna inte ens biter sig fast. Så funkar ju Scalibor och även Seresto som Lakritz hade förut. Nu valde jag Scalibor eftersom det är ett äldre preparat som därmed är väl beprövat. Både Seresto och Bravecto är ju ganska nya preparat och det känns också osäkert. Bravecto verkar ju väldigt bra och de enda biverkningar som står registrerade i FASS är "övergående gastrointestinala reaktioner såsom diarré, kräkning, aptitlöshet och dreglande." Men vilka biverkningar har ännu inte hunnit visa sig och hur påverkas hundarna av att behandlas med Bravecto säsong efter säsong samt vad gör man om hundarna blir dåliga när giftet finns inuti hundens kropp? Biverkningarna som presenteras för Scalibor är fler och allvarligare, men pga det jag skrivit om ovanför har jag ändå valt att köra på Scalibor nu. Lakritz har under de senaste dagarna hållits under uppsikt och vi har inte observerat något avvikande med honom. Han verkar alltså tåla Scalibor så det är ju verkligen skönt.
 
I veckan har vi träffat ett par som eventuellt ska bli Lakritz daghusse/dagmatte framöver. De var jättetrevliga och de ska få prova att passa Lakritz lite i nästa vecka då både jag och husse jobbar. Tyvärr inträffade det en incident mellan Lakritz och deras hund när vi var där, men det var mitt fel. Jag tänkte mig inte för och stoppade i några godisbitar i en aktivitetsboll som jag sedan lade ned på golvet. Den aktivitetsbollen var tydligen mycket värd för parets hund och Lakritz och deras hund rök ihop. Det gick rätt lätt att avbryta bråket men deras hund fick sig ett hack i huvudet av en av Lakritz tänder... Då fick jag skämmas, men paret tog det bra och gjorde ingen större affär av det hela. Nör vi gick en promenad sedan kunde de gå nära inpå varandra utan problem. Det var mycket korkat av mig att slänga fram godis på det där sättet, men samtidigt hade de ju precis innan samsats om tuggben och leksaker så jag hade inte en tanke på att de skulle ryka ihop av den där bollen, men så blev det. Nu vet vi att den bollen inte är lämplig att ha framme när hundarna är tillsammans iallafall.
 
Nu ska jag ge mig ut på en löprunda och därefter blir det styrketräning. Jag ska försöka komma igång med träningen igen som blivit lidande under de månader Lakritz varit under utredning och rehabilitering.
 
 

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0