Glädjande besked x 5

Den här veckan har jag fått, inte mindre än fem, glädjande besked angående Lakritz!
 
Besked 1
I tisdags var det dags för veckans rehabbesök. Jag var lite nervös över hur sjukgymnasten skulle bedöma Lakritz efter den diffusa hältan för 1,5 vecka sedan. Tack och lov var läget inte förändrat sedan förra rehabbesöket. Lakritz har en minimal svullnad av vänster armbåge, men den är så liten att den knappt är något att bry sig om. En sån här liten svullnad hade han vid förra besöket också. I övrigt kändes han bra sade sjukgymnasten och han rörde sig fint på land och i vatten. På land har han ju sin egen speciella "flat-gångstil" som består av ganska slängande frambensrörelser. Detta torde dock inte vara något som tyder på smärta eller problem. Det är helt enkelt hans , och många andra flattars, sätt att röra sig. I vattentrasken tvingas han att gå som en "vanlig" hund och inte som en flat. Vattnets motstånd verkar göra så att han inte slänger med benen.
 
Besked 2
Lakritz får nu börja gå i flexikoppel/långlina för att på så sätt komma ett steg närmare att få vara lös. 
 
Besked 3
Lakritz får nu börja spåra kortare spår på lättare underlag. Äntligen kan vi träna något vettigt igen! Som jag har längtat!
 
Besked 4
Idag (eller ja igår om vi ska vara petiga då klockan passerat midnatt) var vi på second opinion hos en ny ortoped. Ortopeden kändes kunnig och seriös. Hon bekräftade sjukgymnastens bedömning angående gångstil. Vidare kände hon igenom Lakritz alla ben noggrannt och fick enbart fram några få små smärtreaktioner. Det var dels vid böjning av vissa tår och dels då hpn tryckte hårt någonstans vid armbågen. Den hårda tryckningen vid armbågen menade hon dock på att det säkerligen inte var särskilt skönt för hunden och att det inte innebar något särskilt att Lakritz inte direkt gillade det. Ortopeden sa att vi ska fortsätta med rehaben och öka på motionen.
 
Besked 5
Jag passade även på att fråga henne om Lakritz knälar/förhårdnader på bakbenen. Hon trodde inte alls att det var något farligt utan menade på att det säkert, precis som jag trott, är hudförhårdnader. Hon tyckte inte att dessa bör opereras bort då det kan bli problem med läkningsprocessen. Nu är det alltså två veterinärer som sagt att de inte tycker att man ska gå vidare med att undersöka dessa knölar och en som sagt att knölen borde opereras bort. Jag känner verkligen inte för att utsätta Lakritz för en till operation och särskilt inte om det är en ganska stor risk för komplikationer och när jag inte tror att det är nödvandigt med en operation. Det kommer därmed troligtvis inte att bli någon operation. Ortopeden vi träffade är specialist i hundens och kattens sjukdomar så jag känner att jag kan lita på hennes bedömning. Men det skönaste hade ju varit om cellprovet hade lyckats så att man säkert kan veta att det inte är något farligt.
 
Det har alltså varit en mycket bra vecka och Lakritz har inte haltat något mer vad jag har sett. Ibland kan jag få för mig att han haltar, men när jag studerar det närmare ångrar jag mig oftast. Det jag lärt mig sedan Lakritz operation är att inte stirra mig blind efter hältor. Jag försöker att inte titta alltför noga på hur han rör sig stup i ett eftersom jag upplever att jag bara blir osäkrare av det. Istället tänker jag att jag borde märka om han haltar utan att ständigt analysera hans rörelser.
 
Så här såg det ut i tisdags vid Lakritz träning i vattentrasken! Jag tycker faktiskt att han ser ut att röra sig väldigt smidigt. Jag står alltid på kortsidan av maskinen, längst fram, och har därför aldrig sett hur han rör sig från sidan. Därför bad jag sjukgymnasten att filma en snutt åt mig.
 
 
 
 
 
 

En diffus hälta

För drygt en vecka sedan haltade Lakritz en haöv dag. Det var en mycket diffus hälta och jag kände mig väldigt osäker på om Lakritz verkligen haltade eller om jag inbillade mig. Till slut kom jag fram till att han var halt och vi tog det lugnt i drygt tre dagar innan jag fick möjlighet att prata med Lakritz sjukgymnast. Hon trodde inte att det var någon fara eftersom hältan varade så kort och inte var uttalad. Jag fick därför rådet att successivt öka upp promenadlängden tills vi återigen kan gå en timme. Därmed har jag äkat promenadlängden med fem minuter per dag med start på 15-20 minuter. Nu är vi uppe i 45 minuter och än håller hältan sig borta. 
 
Förra veckan var vi på bilsemester i Norge. Lakritz fick då prova påa tt bo i tält. Det gick utmärkt, men Lakritz var lite sur över att han var tvungen att ha skor och ibland täcke på sig under nätterna. Skor fick han ha för att skydda tältet från klorna. Vi har åkt väldigt mycket bil och sovit på olika platser varje natt. Lakritz var så duktig under de långa bilfärderna. Han låg och vilade och klagade inte ett enda dugg. Det hade jag inte trott! Han gillar ju inte att åka bil och det har inte förändrats, men han fann sig i det och var så duktig.
 
I övermorgon ska vi till sjukgymnasten. Det ska bli skönt att få Lakritz bedömd efter hältan. Det var ju lite typsikt att han skulle börja halta just när vi hade ett uppehåll med rehabbesöken pga semesterresan! Men huvudsaken är att hältan inte kommer tillbaka! På torsdag har Lakritz tid för second opinion hos en ortoped på ett nytt djursjukhus Det ska bli väldigt intressant att få ta del av den ortopedens bedömning och jag hoppas att hon kommer bekräfta att allt ser bra ut för Lakritz. Innan vi åkte till Norge blev Lakritz bedömd av chefen på ReDog och han sade att Lakritz rehab går fint! Han sa att Lakritz känns bra i armbågslederna och när jag frågade om bakbenen undersökte han även dem. Han fick fram en smärtreaktion som han förklarade berodde på att Lakritz är kort i musklerna. Jag strechar därför hans bakben daligen nu.
 
 
 
Lakritz sträcker ut sig i tältet :-D

Allt verkar stå still

Det händer liksom ingenting. Vi bara väntar på svar från chefen på ReDog. Han ska få säga sitt om Lakritz innan jag går vidare med Strömsholm och vid behov försöker få till en second opinion. Det är så drygt att ingenting händer. Jag hade väntat mig att få ha börjat ha Lakritz lös för ett par veckor sedan. Enligt motionsschemat vi fått och följt noga så skulle det vara dags för det. Men sjukgymnasten har inte sagt ok till det än och veterinären vi träffade på återbesöket vågar jag inte lita på. Lakritz går ganska långa promenader nu. Vi ökar med 5 minuter per vecka och är nu uppe i en 50-minuterspromenad och en 30-minuterspromenad per dag. Jag tycker att det är rätt mycket promenerande och oroar mig ibland att det inte är bra för honom att gå så pass mycket redan. Det känns lite bakvänt att Lakritz får gå så långt kopplad, men fortfarande inte får vara lös en endaste minut. Det är mycket som känns osäkert, men på torsdag är det äntligen dags för rehabbesök och besked.
 
Imorgon har det gått två månader sedan operationen. Från början fick jag höra att det skulle vara 1-2 månaders rehab efter operationen, men det verkar stämma sådär. Tankar på hur det egentligen står till med höger framben snurrar runt i skallen. Tänk om det benet också måste opereras! Då är det bara att börja om från noll med rehab! Hur ska jag orka med det? Det är liksom inte bara två månader som Lakritz fått ta det lugnt nu. Det är snarare 5,5 månader till följd av att utredningarna höll på i 3,5 månader! Det känns så sorgligt att se hur nästintill alla hundägare jag känner åker iväg på läger, träningar och tävlingar. De går härliga promenader och badar med sina hundar. Det tränas räddning, lydnad, agility, spår mm. Vi får inte ens spåra än. Ibland kör jag lite lugn lydnad med Lakritz, men det blir bara korta pass som består av utvalda lugnare moment. Jag har tappat motivationen till att köra hjärngympa med Lakritz, men det blir så klart en del ändå, för Lakritz skull. Något godissök, aktivering med hundspel, inomhussök efter tuggben eller annat gott, lite tricks osv. Förut var jag dock mycket flitigare. När man inte får göra annat än sånt här tappar man till slut lusten.

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0