Usch vilken deprimerande vecka det har varit. Det enda vi gjort på hela veckan är att gå en promenad i måndags morse och den slutade ju med ett skärsår i tassen. I övrigt har det bara handlat om vila, vila och vila för Lakritz del. Det är så frustrerande så jag blir knäpp. Jag har så mycket motivation till att träna och vi behöver verkligen träna, men istället får vi ställa in träning efter träning och stå och se på när de andra från kursen tränar sina hundar för fullt. Det påminner mig alltför mycket om förra räddningskursen som vi inte kom in på eftersom Lakritz betraktades som för ung. Vi får nöja oss med att stå bredvid och titta på. Jag är så trött på det så det finns inte! Visst, skadan i tassen är nog läkt om några dagar, men vad är det som säger att han inte kommer göra illa sig igen om vecka? Man ska inte tänka så, jag vet, men det är svårt att hålla humöret uppe.