Ett slut och en början på något nytt

I förrförra fredagen opererades Lakritz. Det var en nervös väntan innan veterinären ringde upp. Jag förstod att Lakritz framtid, inklusive vårt räddningsäventyr, antagligen skulle avgöras av hur det sett ut inuti leden. Tyvärr såg det inte ut som det skulle berättade veterinären när samtalet äntligen kom.
 
Lakritz har en tillväxtrubbning i armbågsleden som heter fcp. Det står för fragmentering av processus coronoideus. Denna tillväxtrubbning/sjukdom är ärftlig, men inte medfödd. När valpen växer som fortast uppstår tillväxtrubbningen. Utfodringen har betydelse för om sjukdomen utvecklas eller inte, men kan inte framkalla sjukdomen om ärftligheten inte finns. Finns däremot en ärftlighet kan utfodringen göra att sjukdomen bryter ut eller blir värre. Motionen kan också påverka utvecklingen av fcp, men inte heller felaktig motion kan ensamt utlösa sjukdomen. Tydligen är det mycket sällan som unga hundar motioneras för kraftigt. Det är viktigt att valpen/unghunden får använda skelett och leder genom normal fysisk aktivitet. Det här får mig att fundera kring om jag verkligen lät Lakritz få rätt mängd och typ av motion. Jag har svårt att minnas så noga hur långa promenader jag gick med Lakritz under hans första år, men jag vet att jag var försiktig så att det inte skulle bli för mycket. Jag trodde verkligen att man skulle vara det! Jag vill minnas att jag hörde det från flera håll! Jag var mycket noga med att ge Lakritz ett bra foder, hålla honom i lagom hull och anpassa motionen just för att han INTE skulle drabbas av sådana här problem. Kanske anpassade jag felaktigt och bidrog till utvecklingen av sjukdomen istället för att förhindra just sådant? Det vore för jävligt om det är så och jag kommer aldrig få reda på det. Det enda jag kan veta är ju att Lakritz, såvitt jag förstår, måste ha det genetiska anlaget för sjukdomen. Vad som fått sjukdomen att utlösas kan man bara spekulera i.
 
Symtomen på fcp börjar oftast så tidigt som vid 5-6 månader, ibland redan vid 4 månader. Lakritz började inte visa något så tidigt. Jag tror att han började halta för första gången när han var 17 månader gammal. Då vet jag att han haltade en del utan anledning. Det var en hälta som varierade mellan frambenen. Jag trodde att han fått borrelia och sökte veterinär för det. Veterinären sa att han inte hade borrelia och kunde inte hitta något annat fel på honom heller. Lakritz fortsatte halta av och till under hösten och början av vintern. Ibland tyckte jag att han bara började halta helt utan anledning och ibland tänkte jag att det kunde bero på diverse saker, som att han snubblat i en trapp eller lekt med Enzo eller att jag inte värmt upp honom ordentligt innan träning. Så här i efterhand kan jag inte begripa att jag inte sökte veterinär igen på en gång när han fortsatte att halta. Hältorna var dock så diffusa och rätt ofta trodde jag att jag inbillade mig. Ofta verkade ingen annan än jag kunna se att Lakritz haltade, varken husse, dagispersonal eller någon annan. Jag vet med mig att jag är väldigt nojjig angående Lakritz och mitt måtto är att hellre gå till veterinären en eller två eller tre gånger för mycket än en gång för lite. Under den tid som Lakritz bott hos mig har jag ringt djursjukhuset otaliga gånger för att rådgöra med dem angående allt från saker som Lakritz har ätit, till hälta och sår i tassen mm mm. Vi har varit hos veterinären många gånger när flera hundägare säkerligen skulle ha valt att avvakta. Uppfödaren har även sagt till mig att jag gärna får rådgöra med henne innan jag springer till veterinären eftersom hon antagligen tyckt att jag varit till veterinären i onödan för diverse saker. Sen blir det så här istället... En sak är säker. Jag kommer uppmana alla jag känner att genast söka veterinär om en valp/ung hund haltar mer än en gång utan anledning. Även om det går över fort kan det uppenbarligen vara tecken på något allvarligt!
 
Hur som helst sökte jag inte veterinär förrän i mitten av februari. Efter att ha träffat en allmänveterinär fick vi remiss till Strömsholm. Väntetiden var flera veckor och det gick inte för sig att få en akutremiss. Jag var stressad över all träning vi skulle missa och fick tips om att besöka en ortoped som jobbar som konsult på olika djursjukhus. Jag bokade in en tid hos den ortopeden och det blev inte alls lång väntetid. När vi väl var där blev det röntgen av tassarna eftersom man trodde att problemet satt där. Inget syntes på röntgen och det berättades för mig att Lakritz hade problem med de yttre tålederna på varje tass. Problemen skulle ha uppkommit av hans biljarderande gångstil som leder till en udda belastning av tassarna (som jag förstod det). Vi åkte hem med ordination om vila i 2-3 veckor och strechning av de berörda tålederna. När jag sedan började motionerna och träna med Lakritz igen dröjde det bara några dagar innan han började halta igen. Jag tog återigen kontakt med ortopeden och han ville bedöma Lakritz igen. Inget nytt kunde hittas utan ortopeden sa att det är Lakritz gångstil som är boven dramat. Lakritz fick antiinflammatorisk- och smärtstillande medicin utskrivet som jag kunde ge en vecka vid behov. Efter en kortare tid bestämde jag mig för att låta en fysioterapeut bedöma Lakritz. Jag ville få hjälp med hur jag kan träna honom på ett bra sätt och jag ville veta om man på något sätt kunde göra något i förebyggande syfte. Jag bokade även in en tid för second opinion hos en ortoped på Strömsholm. Fysioterapeuten klämde och kände på Lakritz som pep högt av smärta. Lakritz hade främst ont i armbågar och bogen samt var stel i tårna, men fysioterapeuten sa bestömt att det inte är tårna som är orsaken till Lakritz hältor. Det bokades in en tid för ultraljud av bicepssenorna hos veterinär och jag avbokade second opinion bedömnignen på Strömsholm då fysioterapeuten inte tyckte att det fanns behov av en second opinion då.
 
Ultraljudet visade inga direkta konstigheter och Lakritz blev remitterad till Strömsholm för att göra en ct. Efter några veckor fick vi tid där. Ingen ct gjordes. Istället bokades en tid för scintigrafi. Eter en månad var det dags för scintigrafin och den visade att det var något problem med armbågarna. För att ta reda på vad felet var beslutade jag i samråd med ortopeden att artrosopi skulle vara det bästa sättet att gå vidare med och här står vi nu.
 
7/10 hundar blir bättre av den operation som Lakritz har gått igenom, men han kommer antagligen utveckla artros på sikt. Han rekommenderas att äta ett kosttillskott som heter Glykoflex. Det kommer kosta flera tusen per år att ge honom det, men så får det vara. Givetvis täcker inte försäkringen kosttillskott utan bara receptbelagda läkemedel.
 
Till följd av Lakritz diagnos har jag och Lakritz slutat på räddningskursen. Ortopeden sa inte att vi var tvngna att sluta utan menade att vi kan avvakta och se hur bra han kommer bli, men jag känner inte att det är rätt att utsätta Lakritz för sån tuff träning när han har dessa problem. Beslutet var därför inte svårt att fatta, men det känns oerhört tråkigt och orättvist! Men vi kommer hitta något nytt och lite mindre fysiskt ansträngande att sysselsätta oss med.
 
Nu har det snart gått två veckor sedan operationen och Lakritz är pigg. Han haltar lite ibland, men inte mycket eller ofta. Stygnen är borttagna, jag gymnastiserar leden 2-3 gånger per dag och i tisdags träffade vi sjukgymnasten för första gången efter operationen. Hon sa att det ser bra ut för Lakritz.Han fock gå i vattentrask 3x3 minuter och vi försiktigt utöka promenaderna till 5 stycken 10 minuterspromenader per dag. I juli ska han få prova på att simma i bassäng. Det ser jag fram emot. Lakritz kommer säkert gilla det :-) Något som är bra är att en hel del av vattenträningen kommer kunna göras utomhus i sjöar istället för i bassäng/vattentrask. En vattentrask är förresten ett löpband i vatten.
 
Lilla Lakritz nyss hemkommen efter operationen. Tröttare än tröttast!
 
Lakritz med parabolen.
 
En godisskål till matte och en till Lakritz.
 
Operationsstället innan plåstret togs bort. Det röda är blåmärken.
 
Lakritz spelar spel.
 
Puss...
 
...och puss.
 
Lakritz har handlat godis på Granngården.
 
Vi sitter ute och tittar på något annat än det man kan se i lägenheten. Strikt vila är inte kul.
 
Minigodissök på uteplatsen har det blivit många.

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0