KANSKE finns det hopp...

om att jag och Lakritz kommer få vara med på räddningshundutbildningen. Vi var och tränade räddning idag och jag fick då höra att det är ett par stycken som hoppat av utbildningen. Eftersom Lakritz är så himla duktig föreslog de vi tränade med att Lakritz och jag kanske kunde ta en av dessa platser. Jag skrev till kursledaren och frågade och han svarade att han ska tänka på saken. Jag försöker att inte hoppas för mycket, då jag inte vill bli besviken igen. Det var tillräckligt jobbigt att inte komma vidare från början.
 
Lakritz är som gjord för att träna räddning. Det är så roligt att se hur roligt han tycker att det är! Han jobbar på otroligt bra och tar sig fram fint i jobbiga miljöer. Han är helt otrolig med tanke på hur lite vi tränat. Det är faktiskt många som är imponerade av honom. Därför känner jag att jag verkligen vill ta vara på det här som han har i sig. Det skulle vara fantastiskt om vi fick hoppa på kursen. De som går den har inte hunnit speciellt långt. De har bara hunnit ha inträdesprov och två helgträffar. Det borde gå lätt att ta igen. En av de som var med och tränade sade att Larktiz redan kommit längre än vissa av dem som är med på kursen. Vilken hund han är alltså!
 
En kort film på Lakritz när han hittar en figurant:
 

En sen sammanfattning av 2014

Det är ganska vanligt att folk som bloggar skriver en sammanfattning av det gångna året. Jag har tänkt att det vore roligt att göra det och först nu, sisådär ett halvår för sent har det blivit gjort. Bättre sent än aldrig brukarman väl säga :-P
 
April
Den 10 april föddes Lakritz och hans nio syskon, 3 tikar och 7 hanar. Jag fick reda på att kenneln inte hade någon tik att erbjuda mig, men jag kunde gärna få tinga en hane. Jag tackade nej och började ta kontakt med andra kennlar på lite olika ställen i vårt avlånga land. Jag kände mig frustrerad. Det kändes som att jag inte skulle kunna få tag på någon tikvalp så här kort inpå. Från början hade jag ju tagit kontakt med uppfödare 1 år i förväg och nu stod jag här utan valp. Jag lärde mig att om jag någon gång ska köpa valp igen ska jag ställa mig i kö hos flera uppfödare från början. Hur som helst fastnade jag för en kennel i Gävle och ställde mig i kö på en tikvalp på en kommande kull. Jag åkte dit och träffade uppfödaren samt den blivande mamman. Allt kändes bra. Den 23 april fick jag ett mail från uppfödaren. Tiken hade valpat, men det fanns bara en överlevande valp, en gul tik. Jag svarade genast att jag gärna tar den gula valpen och till att börja med lät det rätt hoppfullt. Kanske skulle jag få en gul flat! Ascoolt! Uppfödaren skulle bara höra med ett par före mig om de ville ta den gula valpen. Många vill inte ha gula flattar då de inte är godkända och jag hoppades att det här paret skulle vara sådana. Så blev det dock inte, de bestämde sig för att ta den gula valpen. Efter en del om och men tog jag återigen kontakt med Lakritz kennelmamma och tingade en hane. Det kändes lite läskigt att ta en hanvalp, när  jag varit så inställd på en tik och knappt hade någon erfarenhet av hanhundar. Men självklart har jag inte ångrat mitt val :-D
 
Maj
Jag och min sambo åkte och hälsade på valparna när de var 5 veckor gammla. De var såå små och otroligt söta. Det var ofattbart att en av de skulle bli min. Man hade möjlighet att önska en valp, om man fastnade för någon speciell. Jag önskade ingen speciell, utan lät uppfödaren bestämma. Det var så svårt att få en uppfattning om de olika valparnas personlihet på ett enda besök. Den enda valpen jag mindes något speciellt om var den med blått halsband. Maj månad var en enda lång och olidlig väntan, samtidigt som jag hade en hel del att göra i skolan.
 
Juni
Jag fick reda på att den blå valpen skulle bli vår Lakritz. Den 5 juni skrev jag min sista tenta innan mitt studieuppehåll. Dagen däpå, på Sveriges nationaldag åkte vi och hämtade lilla Lakritz. Han pep och skrek och kräktes på väg hem. Till slut somnade han i min famn. Väl hemma gick allt bra. Lakritz kastade sig över maten så fort den serverades och gick den första tiden på matsök varje gång det närmade sig en måltid. Han hickade flera gånger per dag och jag funderade på om det är normalt och oroade mig lite över det och allt annat som avvek det minsta från det jag trodde var normalt. Lakritz bajsade inne en enda gång och det var första dagen. Sedan dess har han alltid gjort nummer två utomhus. Kisspölar fick jag torka upp många däremot, men rumsrenhetsträningen gick som den skulle. Första veckan var det besöksförbud, men sedan öppnade jag dörrarna för släkt och vänner. Vi busade, tränade lite smått och njöt av valptiden.
 
Juli
Lakritz får sin 12-veckorsvaccination och det blir fritt fram att träffa andra hundar. Det är läskigt tycker Lakritz. Vi träffar Enzo och hans matte för första gången och det visar sig snart att vi anmält oss till samma valpkurs. Lakritz fick mängder av insektsbett och jag blev orolig att han var sjuk och har fått stora pricksjukan, innan jag fick höra att det bara var insektsbett. Lakritz smakade på Falu rödfärg och sket därefter rödfärgade korvar. Han fick också ögoninflammation, men det gick över efter behandling med ögonsalva. Att vara dålig i magen var också något lillkillen provade på denna månad. Därför bestod födan av ris och torsk/kyckling i vad som kändes som en evighet, men i själva verket var 2 veckor. Lakritz seleproblem drog nog igång, jag minns inte riktigt när det började. Vi hälsade på rätt mycket hos mamma i stugan. Där badade vi och var ute nästan hela dagarna. Husses familj fick träffa Lakritz för första gången och de blev förtjusta i Lakritz direkt.
 
Augusti
Lakritz blev bra i magen och vi åkte på kennelns första valpträff. Vi började också på valpkurs här hemma. Lakritz fick bekanta sig med snö utanför en ishall och fick en riktig hundbädd istället för bara en kudde i en kartong. Vi var med på en inofficiell utställning trots att jag inte kunde ett enda dugg om hur utställningar går till. Prinsen blev tyngre och tyngre och jag lärde honom att åka i en resväska, så jag inte behövde bära honom hela tiden. Jag kämpade vidare med selen och tänkte så det knakade på hur jag ska lösa problemet.
 
September
Jag tänkte vidare på seleproblemet och kom fram till att jag kanske borde låta Lakritz ha halsband istället. Därför lät jag honom ha halsband rätt ofta, men jag kände mig väldigt deppig för att det inte funkade med selen. Jag köpte en ny sele för att se om det skulle funka bättre med en annan modell, vilket det inte gjorde. Jag köpte ett fästinghalsband på apoteket, eftersom Lakritz fick allt fler fästingar. Lakritz växte ojämnt och var en typisk dragster. 
 
Oktober
Vi tränasw vidare med allt möjligt. Lakritz fick ännu en ny sele och var med mig på jobbet när jag jobbade för första gången. I början protesterade han högt när han blev lämnad ensam i personlrummet, men han lärde sig snabbt att ta det lugnt. Jag var inne på att kastrera Lakritz och hörde mig för med djursjukhuset om när det är lämpligt att göra det. Fick rådet att vänta några månader. Jag funderade vidare, men kunde inte bestämma mig hur jag ska göra när det gått några månader. Vi tränade apportering lite grann, men jag kände mig osäker på hur träningen bör läggas upp. Lakritz kalasar på bajs då och då. Lakritz hade nu vuxit så pass mycket att jag vågade låta honom vara lös och busa med Enzo. De busade för fullt.
 
November
Lakritz blev mer och mer självsäker och var ibland olydig och gav sig iväg på egna äventyr, t.ex. jagade han en hare. Lakritz bler trimmad inför SSRK:s utställning och matte blev inte nöjd med Lakritz trimmade öron, som såg ut som labradoröron. Lakritz blev oplacerad på utställningen. Första snöfallet kom, men Lakritz bryr sig knappt. Jag köper en step-in sele med förhoppningen att en sele som inte träs över huvudet kommer funka, men icke. Vi tränade bakdelskontroll och Lakritz busade vidare med Enzo
 
December
Jag tränade mycket på att lära Lakritz att sitta uppbunden, vilket Lakritz inte alls gillade. Jag träffade en hundtränare angående Lakritz seleproblem och jag tränade vidare med selen utifrån tipsen jag fick av henne. Enzo och hans matte kom hem till oss på besök för första gången. Hundarna höll igång och busade i drygt 3 timmar. Lakritz fick ett nytt halsband i julklapp av mig. Lakritz fick också en inte-äta-fort-matskål, ett täcke, tuggben och godis av familjen. Det visade sig att Lakritz älskar snö. Nyårsafton tillbringades i mammas stuga för att undvika fyrverkerier, eftersom jag inte visste hur Lakritz skulle reagera på fyrverkerier. Tanken var att han ska få höra fyrverkerier  vid sista april istället, då det inte skjuts lika mycket som vid nyår.
 

Att hitta ett bra dagis...

... är betydligt lättare sagt än gjort. Lakritz går nu inskolning på dagis nummer två. Dagiset verkar väldigt likt det första med en längre promenad på förmiddagen och en kortare på eftermiddagen och däremellan mest vila. Det är tråkigt att hundarna på dagis ska vila så mycket! Orsaken till att man väljer att ha sin hund på dagis, är för de allra flesta, att man vill undvia att hunden är ensam hemma och bara ligger och väntar på att det ska hända något. På dagis blir det tyvärr ändå en hel del väntande. Nu har jag inte jättebra insyn i hur dagarna ser ut, eftersom dagiset inte är särskilt bra på att berätta vare sig om det eller något annat. Jag anser att dagispersonalen är rätt oengagerad och allmänt onintresserad av att prata, iallfall med mig. De säger knappt någonting alls om hur det gått under dagarna, om jag inte frågar specifika frågor. Inte ens nu när Lakritz går sin första vecka och man väntar sig att lite vad som helst kan ha hänt under dagen (man vet ju inte hur han kommer fungera i den nya miljön). På det dagiset där Lakritz går nu har inte ens alla i personalen presenterat sig, så jag vet bara vad 1 av 3 heter! Visserligen är jag ganska virrig ibland och namn är inte min starka sida, men jag kan för mitt liv inte minnas att alla har presenterat sig, så det tror jag inte att de har gjort. Dessutom tycker ajag att båda dagisen verkar vara rätt dåligt organiserade. Det första dagiset svarade inte i telefonen när jag ringde (varken i mobil eller i fast telefon) och de ringde inte upp heller.VIdare bad de mig ta med Lakritz vaccinationsintyg, men de bad inte om att få kolla på det innan de tog in Lakritz på dagiset, utan det blev husse som fick visa upp det. Dessutom hade de inte koll på att det står i papperen de gav ut att hundarna som går på dagis måste vara livförsäkrade. På dagis nummer 2 har de inte heller bett om att få kolla på vaccinationsintyget och jag har inte fyllt i några papper alls om Lakritz. Undrar om de ens vet hur gammal han är. När jag kom med honom första dagen hade de glömt bort hans namn...
 
Behöver jag säga att det inte känns något vidare att lämna honom på dagis? Jag har faktiskt tagit kontakt med hon som åker runt och hämtar upp hundar och frågat om hon fortfarande har någon ledig plats. Jag tackade ju nej till en plats hos henne förut, men nu känns det som att det var ett misstag. Hundarna hos henne har det garanterat mycket roligare och hon kändes mycket merengagerad än dagispersonalen. VI får se vad hon svarar. Det är åtminstone värt ett försök att se hur det funkar för Lakritz att åka i hennes släp, Vem vet, det kanske skulle gå jättebra.
 
Det viktigaste för mig är att Lakritz har det bra och jag ska göra det jag kan för att hitta en så bra dagisplats/dagmatte som möjligt.
 
I kväll ska vi på tredje apporteringskurstillfället och på lördag ska vi äntligen träna räddning igen! :-D
 
Igår sprang vi hem från dagis. Lakritz tyckte det var lite drygt/tråkigt efter ett tag :-P

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0