1:a pris

Lydnadstävlingen gick riktigt bra! Vi skrapade precis ihop tillräckligt med poäng för att få ett 1:a pris. Jätteroligt! Det var inget jag hade förväntat mig av första lydnadstävlingenn, så det kom verkligen som en överraskning. Jag ska lägga upp bedömningsprotokollet när jag får tid. Dagarna går i ett, men jag ska se till att få det gjort snart. 
 
När vi kommit hem från tävlingen såg jag att Lakritz var halt på höger framben. Jag vet inte vad som kan ha hänt, men han är redan mycket bättre och verkar inte ha ont längre, så det är verkligen skönt. Jag orkar absolut inte med mer sjukdomar och skador!
 
Tävlingen gav mersmak och jag har redan anmält mig till ytterligare två tävlingar. De är i oktober. Trots att vi fick tillräckligt hög poäng för att bli uppflyttade till klass 2 kommer vi fortsätta att tävla i klass 1. Det vore kul att ta LP 1, som det kallas när man fått tre första pris i klass 1. Då får hunden titeln LP 1 i sitt namn.
 
Eftersom Lakritz haltade i helgen tordes jag inte låta honom köra någon agility idag på kursen. Jag hade tänkt titta på och passivitetsträna honom. Men när jag kom fram till brukshundklubben skulle vi låta hundarna vara i bilen och bara köra en hund i taget. Lakritz fick då sitta i bilen hela kurstillfället. Trist! Jag gillar inte att låta honom vara länge i bilen. Många tar ju med sina hundar till olika ställen och låter dem sitta i bilen timme efter timme. Jag tycker inte att det är schysst mot hunden, så Lakritz behöver sällan vara ensam i bilen särskilt länge. Trots det gillar han inte att åka bil och att vara i bilen. Det känns lite otacksamt. Jag ser ju till att nästan alla bilfärder leder till roliga saker och han får sällan sitta ensam i bilen någon längre tid. Ändå ser man hundar som  glatt hoppar in i bilen trots att de brukar bli instängda där i flera timmar.... Känns som sagt rätt otacksamt. Men tack och lov funkar det mycket bättre med bilåkningen nu. Lakritz hoppar ju själv in i bile. Visserligen måste han alltid stå och fjanta sog en stund iman han hoppar in. Han ser alltid ut som att han måste ta världens sats för att kunna hoppa in i bakluckan, innan han med lätthet hoppar in :-P När man tittar på honom ser det ut som att han laddar inför att hoppa minst 2 meter högt. Min lilla fjant :-) Han verkar inte heller bli åksjuk längre för han får inte saliv runt munnen längre. Jag är väldigt tacksam för att det går så pass bra med bilåkningen som det gör.
 

Träningstävling

 
Igår var jag och Lakritz på träningstävling i lydnadsklass 1. Jag var riktigt nervös innan vi gick på planen och funderade på att inte komma på lördagens tävlingsdebut. Jag förberedde mig på att göra bort mig totalt.
 
Men så blev det verkligen inte! Av de 7 hundar som startade i lydnadsklass 1 kom Lakritz och jag på första plats med 173 poäng. Hade det varit en riktig tävling hade vi fått första pris. Alla som får över 160 poäng får första pris och det innebär alltså inte per automatik att man kommer på första plats. Det här kom verkligen som en överraskning och jag funderar lite på om domaren blandar ihop oss med ett annat ekipage :-P 
 
Nu känner jag mig lugnare inför lördagen. Dels för att jag vet att vi kan och dels för att det inte spelar så stor roll hur det går nu när vi presterat så bra på träningstävlingen. Ett första pris är inget jag har siktat på och det är inget jag siktar på inför lördagen heller. Det går som det går helt enkelt. Det är trots allt vår första tävling.

Agilitykurs och MH

Nu har jag, efter en hel delgrubblande, bestämt mig för att inte föröska komma in på Stockholms räddningskurs. De kommer ha träffar i princip VARJE lördag i 1.5 år och det känns inte vettigt. Upplägget kunde inte vara mycket sämre. Jag känner inte att jag vill boka upp varenda helg i ett och ett halvt år framöver. Trots att det inte finns mycket jag brinner lika mycket för som att träna räddning med Lakritz, har jag faktiskt ett liv utanför den här träningen också. Nu hoppas jag att det kommer dra igång någon annan lämplig kurs inom en inte alltför avlägsen framtid. Det här var ett svårt beslut att ta. Jag vill ju så gärna gå en räddningskurs med Lakritz och jag vet inte om det kommer komma några fler chanser. Räddningshundutbildningar växer inte på träd! Det startar ca 10 st per år i hela i Sverige. För att inte deppa ihop av det här beslutet anmälde jag mig och Lakritz till en agilitykurs. Det är träffar två gånger per vecka i fem veckor. Kursen startade i måndags så det har redan varit två träffar. Vi går snabbt framåt. I torsdags körde vi en liten bana med hela 7 hinder. Det gick bra med tunnlar, balansbräda, långhopp och a-hinder. De vanliga hoppen var däremot svårare för de alla hundar och förare. Lakritz sprang på sidan om dessa hopp först och sedan sprang han rätt in i stolparna som håller hindren uppe. Klumpedunsen :-D
 
Idag har Lakritx gjort MH. Nedan ser ni hur han reagerade i de olika momenten.
 
 
 
 
Det momentet där Lakritz reagerade starkast var spökmomentet (8a). Det går till så att två spöken kommer gåendes i långsamt tempo i riktning mot hund och förare. Momentet görs i skogen. Lakritz både skällde och morrade på spökena, men när jag gick halvvägs fram till spökena vågade han gå fram och undersöka dem och upptäckte att de bara var förklädda människor. Då blev hanväldigt glad och delade ut många pussar.
 
Lakritz var totalt onintresserad av moment 3 som består av att en trasa av päls rör sig längs ganska snabbt längs en bana på marken. Han tittadelite på trasan, men ville inte spränga efter den.
 
 

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0