En något grådisig tillvaro

Usch vilka jobbiga veckor det har varit. Allt började förra onsdagen när hunddagiset meddelade att en hund blivit diagnostiserad med mjällkvalster. Därför skulle dagis hålla stängt på fredagen för att sanera och alla hundar ska behandlas mot mjällkvalster i förebyggande syfte. Behandlingen tar 4-6 veckor och består av flera doser av spot-on preparat som placeras mellan skulderbladen. Lakritz har fått en av tre doser. Doserna ges med två veckors mellanrum.
 
Mjällkvalster är en smittsam typ av ohyra som ger lindrig eller ingen klåda. Hunden blir ofta mjällig på ryggen och om man kollar riktigt nära på "mjällen" kan man se att den rör sig. Människor kan också få utslag av mjällkvalster men dessa brukat försvinna av sig självt när hunden behandlas.
 
Eftersom jag sedan tidigare hade bokat in en tid på djursjukhuset för undersökning av Lakritz lindriga klåda som han haft en tid passade jag på att be de kolla upp om han har mjällkvalster. Detta gjorde jag av omtanke till de andra hundarna på dagis och på kursen. De kunde dock inte hitta några mjällkvalster på honom och inte heller några tecken på att han skulle vara drabbad av något annat smittsamt som löss eller loppor. Självklart skulle Lakritz behandlas mot mjällkvalster ändå och även fast vi inte fått några instruktioner från dagis om att sanera hemma tyckte veterinären att jag skulle halvsanera hela lägenheten. Förrförra helgen bestod därmed av ett evigt tvättande och städade. Vi tvättade allt som var framme. Alla våra grejer och Lakritz grejer. En del grejer som inte gick att tvätta lade vi in i frysen för det funkar också. Soffan skärmades av med kompostgaller eftersom det inte går att tvätta och det blir alltför bökigt att ta ut den från vardagsrummet. Ingen får använda soffan på 10 dagar vilket är tiden det tar för mjällkvalster att dö i miljön. Jag gjorde rent Lakritz säng o.s.v. Det var väldigt jobbigt alltihop och kändes minst sagt onödigt eftersom Lakritz inte ens har mjällkvalster. Veterinären menade att hon inte kunde garantera att de inte missat någon liten kvalster... Trots detta fick vi sitta i väntrummet och gå in genom den vanliga ingången vid besöket (och inte specialingången för djur med smittsamma sjukdomar). Detta berodde, åtminstone när vi kom, på att den andra ingången var upptagen av någon annan. Men medan provet analyserades fick vi sitta i väntrummet istället för att vara kvar i undersökningsrummet. Detta tyder ju på att de inte var särskilt rädda för att Lakritz kunde föra in en smitta på djursjukhuset.
 
Förra söndagen började så problem nummer två. Lakritz började halta IGEN! Jag satte mig ner och kollade Lakritz sjukanteckningar som jag varit sådär duktig på att uppdatera, men som ändå är skapligt aktuella. Jag kom fram till att Lakritz haltat alldeles för många gånger under de senaste månaderna för att jag skulle kunna bortse från det. Jag kände starkt att det var dags att kolla upp vad det kan beror på att han haltar. Ibland haltar han på vänster framben och ibland på höger framben, dock aldrig på något av bakbenen. Han haltar för det mesta i 1-2 dagar och sen verkar allt vara som vanligt igen. Han haltar mest när han legat still en  stund. När han rört sig en stund syns hältan mindre eller inte alls. Jag har ju kollat upp haltandet en gång i september för stt jsg var orolig för att Lakritz fått borrelia då hältan växlade mellan frambenen. Veterinären sade dock att det inte var borrelia, men hon påpekade att han var röd under tassarna och att detta möjligtvis kunde vara orsaken till hältan. Jag fick klorhexidinschampoo ordinerat för tasstvättning under en period. Som jag minns det försvann inte det röda av klorhexidinet och jag ska erkänna att jag inte tvättat honom med klorhexidin så fort han blivit röd om tassarna. Jag minns nämligen inte hur ofta jag skulle tvätta Lakritz om det röda kom tillbaka. Dessutom trodde jag inte att hältan berodde på detta. Då borde han även halta bak och dessutom tycker jag att han borde slicka/bita på tassarna, men det gör han aldrig.
 
Förra måndagen ringde jag och bokade en tid för hältutredning på ett djursjukhus som är inriktat på friskvård och rehabilitering. Kort därefter ringde de upp mig och ville att vi skulle vänta ett par veckor med att komma då de hämtat hem Lakritz journal från det vanliga djursjukhuset och sett att han behandlas mot mjällkvalster. Jag förklarade att inga mjällkvalster eller någon annan typ av ohyra hade kunnat påvisats på Lakritz, men vi fick ändå inte komma förrän han fått två doser av Stronghold! Frustrerande!
 
Efter några dagar bestämde jag mig för att istället försöka få en tid på vårt vanliga djursjukhus. Det var inga problem med det. Vi behövde inte ens använda specialingången. I måndags var vi alltså dit. Till min stora besvikesle hittade veterinären inget anmärkningsvärt, men hon ville remittera Lakritz till Strömsholm för vidare utredning och ev röntgen. Väntetiden skulle visa sig bli 2-3 veckor!
 
Jag kände att jag absolut inte kunde sitta och rulla tummarna så länge och började leta med ljus och lykta efter någon annan ortoped som vi kunde gå till. Efter att jag slängt ut en fråga om detta i min räddningskurs Facebookgrupp fick jag tips om en ortoped som åker runt som konsult till olika djursjukhus. Enligt hon jag fick tips av ska han vara en av de bästa i Sverige. Jag började med att ringa till ett djursjukhus i Upplands Väsby, men de hade inga tider hos den här ortopeden förrän i slutet av mars. Därefter ringde jag Falu djursjukhus för dit skulle ortopden tors+fre denna vecka. Som tur var fanns det en ledig tid på torsdagen, alltså imorgon! Jag bokade den genast och imorgon bitti rullar vi alltså iväg mot Falun! Jag är väldigt nervös, men hoppas på goda nyheter. Vårt räddningsäventyr får helt enkelt inte vara slut!!
 
Jag kan ju tillägga att när jag och Lakritz träffade veterinären här för hältan så haltade han inte. Men genast när vi kom ut från djursjukhuset efter beslket tyckte jag att han haltade. Jag tänkte att jag säkert inbillade mig  för han hade ju inte haltat en kvart tidigare. På kvällen syntes det däremot tydligt att han haltade. Antagligen fick han ont när veterinären klämde, böjde och sträckte på hans ben. Nu tror jag att hältan har gått över igen, men jag är inte helt bombsäker. Vi vågade oss på en koppelpromenad idag iallafall plus några koppelsökövningar med husse som figurant. Mycket uppskattat av Lakritz!

Nu har man åkt bandvagn med sin hund då

I lördags var det en rolig, men också påfrestande träningsdag. Vi fick göra jätteroliga hanteringsövningar som att åka bandvagn. Vi satt då runt 6 ekipage i en vagn och det blev alltså väldigt trångt. Först blev det lite gruffande mellan en del av hundarna men de fann sig snart i situationen och fick helt klart annat att tänka på när vi åkte iväg. Det dundrade och skumpade för fullt. Vår chaufför fick för sig att han skulle köra tvärs över en rondell istället för runt den t.ex. Vi åkte två kortare vändor och efteråt fick vi sitta i karantän i bandvagnen i väntan på vidare instruktioner. För er som inte vet kallas det "sitta i karantän" när man får order att stanna på en plats och vänta med sin hund. Det är ett vanligt förekommande moment och det är i dessa situationer det visar sig hur bra hunden kan hantera passivitet. Förutom att åka bandvagn fick vi också krypa och kräla på diverse trånga ställen. T.ex. fick vi, ett ekipage i taget, ta oss ned genom ett hål (ett sånt här brunnslock som det brukar stå "A" eller "K" på). Alla hundar tyckte att det var obehagligt att bli nedsänkta/halvt nedtvingade i hålet. Men alla klarade av det. Här gäller det att inte locka och pocka för mycket utan helt sonika, vänligt men bestämt, hiva ned hunden i hålet. Der var ett antal kursdeltagare som hjälptes åt att lyfta ned hunden i hålet, medan föraren stod nere i hålet och tog emot huden. Sen skulle vi upp igen efter en liten stund.

Såna här övningar ägnade vi oss åt under hela förmiddagen. På eftermiddagen tränade vi i små grupper om 3. Då blev det markeringsträning, mörkersök, vindstigar och medvindsskick.

Det som var jobbigt och påfrestande med denna dags träning var inte alla lyft. Nej, det var att Lakritz pep och halvskrek i princip hela förmiddagen. Det var extremt tålamodsprövande för mig. Jag sa åt honom många gånger och på olika sätt. Jag ignorerade honom och väntade ut honom. Inget hjälpte i längden och jag blev alldeles svettig av stress. Halva lunchen gick åt att vänta på att han skulle hålla truten och resterande del ägnade jag åt att trycka i mig mina korvar med bröd samt åt att försöka samla mig och lugna ned mig. Det var inte lätt att lugna ned Lakritz när jag själv var alldeles slut och stressad. Vad allt pipande berodde på vet jag inte riktigt. Antagligen var det en blandning av att han spanade in en jättesnygg jaktgolden, att han var taggad och att han var uppstressad. Lakritz är alltid väldigt speedad i räddningssituationer eftersom han är så förväntansfull. Till följd av att passiviteten gick extremt dåligt den här dagen har jag nu inlett den här långa passivitetsträningen jag skrev om tidigare. Ett pass om dagen i 100 dagar. Hittills har det inte varit några problem. Det är i miljöer där det händer mycket som han kan ha svårt att ta det lugnt. Jag ska försöka hitta lämpliga såna träningsmiljöer.

Eftermiddagens övningar hade ett varierande resultat. Markeringar i koppel och sele gick inte alls bra! Lakritz selehat innebär seriösa problem för oss och det är jättejobbigt. Om han inte kommer vara oberörd av Mach-selen när den väl sitter på lär jag nog gå över till att använda spårhalsband istället. Jag tror inte att vi kommer klara kursen annars och det innebär en för stor stress för mig om jag ska tvinga Lakritz att ha sele. Lakritz kan ju söka jättebra i selen. Han ligger på som tusan! Det är när han väl hittat figuranten och får belöning som det märks att han är låg. Ibland vill han knappt leka och så kan man ju inte ha det. Belöningen är ju hundens motivation och måste vara efterlängtad och värd att jobba för. Men vissa gånger går det jättebra med belöningen trots selen. Sen är det också markering i koppel och sele som inte funkar något vidare. Visst kan han markera, men det är inget driv i honom och han kan stanna på väg mot figgen och skaka sig. Det känns inte alls som någon bra lösning att använda spårhalsband vid koppelsök men vad finns det för alternativ. Om inte Mach-selen gu kar tror jag inte att han någonsin kommer vänja sig vid sele. Många tycker nog att jag är pessimistisk, men själv känner jag mig realistisk. Husse tror inte heller att Lakritz kommer vänja sig.

Det är verkligen komiskt att jag som planerat att alltid använda sele på min hund, även till vardags, får en sån här hund! Jag gillar egentligen inte alls halsband! Undrar hur det kan ha blivit så här?! Lakritz har minst 2 syskon som är mer eller mindre likadana och hans mamma + mormor är/var också så och det kan ju inte vara en slump tänker jag. Instruktören som jag träffade pratade om att det beror på att flattar är så signalstarka. Hin ville inte använda ordet signalkänslig, utan signalstark skulle det vara. Jag har ju kommit i kontakt med rätt många folk som har det likadant med sina hundar så det är inget extremt ovanligt. Men man tycker ju att sele skulle vara skönare än hansband alla dagar i veckan!

Så här trångt var det i bandvagnen!

Nya selen

Sök- och räddningssele från Mach. Än så länge verkar Lakritz köpa att det "är" en reflexväst. Han går ju undan lite grann när den ska sättas på, men det gör han ju för reflexvästockså ny för tiden. Men han verkar inte påverkad när vi kommit ut på promenad utan är enbart påverkad en kort stund, precis som med den riktiga reflexvästen.

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0