Huggormsbiten

De senaste dygnen har varit minst sagt påfrestande. Lakritz blev biten av en huggorm i tisdags. Vi hade gått en promenad i skogen och hade satt oss vid en fäbod. Helt plötsligt började Lakritz låta konstigt samtidigt som han kastade sig bort från ett ställe på gräsmattan. Jag gick genast för att titta vad som hade skrämt/överraskat Lakritz och såg till min stora fasa en lång huggorm ligga hoprullad på gräsmattan. Först trodde jag inte att Lakritz hade blivit biten, eftersom han inte hade skrikit någonting. Dock hade han låtit väldigt konstigt, som en blandning mellan morr och skall. Han verkade inte heller ha ont direkt efteråt. Därför tänkte jag att han nog bara blivt överraskad av ormen. Jag lät honom gå den korta vägen till bilen och vi åkte tillbaka till mammas stuga. Nu i efterhand grämer det mig att jag lät honom gå tillbaka till bilen. Det var nog bara runt 200 meter, men jag vet ju att man ska bära hundar som blivit huggormsbitna! Visserligen visste jag inte om han blivit biten eller inte, men man ska väl alltid ta det säkra före det osäkra i situationer som denna! Jag vet inte vad jag tänkte med. Jag var rätt skärrad och stressad... Hur som helst, när vi kommit tillbaka till stugan såg jag genast att Lakritz hade svällt upp på sidan om nosen och då var det inte längre något att fundera på. Lakritz hade helt klart blivit biten och det var bara att åka till djursjukhuset. Medan vi åkte fortsatte Lakritz nos att svälla jättefort och när vi var framme var nosen enormt stor och svullnaden hade t.o.m. spridit sig utanför nosen. Lakritz blev inlagd på djursjukhuset för observation samt smärtstillande och dropp. Det var så hemskt att lämna honom där.
 
Det blev en lång väntan innan djursjukhuset ringde följande morgon och sade att Lakritz skulle vara redo att åka hem på eftermiddagen. Jag var beredd på att Lakritz inte skulle vara sig lik, dels p.g.a. bettet och smärta/irritation och dels p.g.a. att han fått morfinliknande medicin som kan göra hundar pipiga och personlighetsförändrade. Det var bra att jag var förberedd på det för Lakritz var verkligen inte sig lik. Visst blev han glad när han träffade mig och mamma, men han var liksom heöt groggy. Reagerade knappt på sitt namn och pep en hel del. Svullnaden på nosen hade gått ned en del, men han hade fått en enorm vätskefylld klump framme på halsen. Det var tydligen svullnaden från nosen som hade "ramlat ned" dit. Väl hemkomna fortsatte lakritz att vara mycket pipig. Natten gick ok, men jag tänkte redan på kvällen att om han inte slutat pipa på morgonen så ringer jag till djursjukhuset och frågar om detta pipande verkligen är normalt. Det stod i papperet jag fått att han kunde komma att vara pipig i ett par timmar till följd av sprutan, men han fortsatte ju att pipa betydligt längre än så. 
 
När morgonen kom fortsatte pipandet och Lakritz var fortfarande inte sig lik. Han var nog inte lika groggy som dagen innan, men min vanliga Lakriz var verkligen inte närvarande. Jag ringde till djursjukhuset och de tyckte att jag skulle avvakta några timmar och återkomma om han inte lugnat ned sig. Kort efter samtalet upptäckte jag att Lakritz var illröd i huden på halsen där han hade den stora svullnaden. Jag såg det tdligt tack vare att han var rakad sedan blodgivningen. När jag sedan särade påpälsen runtomkring såg jag att det fanns mer röd hud där. Eftersom jag aldirg sett ett ormbett eller konsekvenser av ett ormbett förut, visste jag inte om det var normalt. Huden var verkligen skrämmande röd och jag ringde genast till djursjukhuset igen. De sade att det var svårt att avgöra över telefon om det röda var normalt eller inte och vi bokade därför in en tid senare samma dag.
 
På djursjukhuset blev Lakritz undersökt av en veterinär. Hon upptäckte att Lakritz hade blödningar på insidan av läppen, ungeför där han hade blivit biten. Veterinären tyckte också att Lakritz var blek i slemhinnan på tandköttet. Därför togs det en del nya prover. Vi väntade kvar medan proverna analyserades och resultatet av proverna visade att vi skulle behöva ta ytterligare prover. Dessa prover kunde de inte analysera på djursjukhuset vi var på, så vi var tvungna att åka till Strömsholm. Vi åkte alltså iväg dit och där fick vi hjälp ganska snabbt. Jag trodde att vi skulle få vänta någon timme, men det var inte många minuter vi behövde vänta trots att det var en del andra djur i akutväntrummet. De nyare proverna som var koagulationsprover och kanske något mer var normala. Veterinären var mycket tacksam för det för annars hade det tydligen varit väldigt allvarligt. Jag visste inte alls att de proverna var så abgörande, för det hade inte djursjukhuset berättat. Det tycker jag var dumt för jag frågade t.o.m. om jag kunde åka för bi hemma och hämta lite mat till Lakritz. Nu blev det inte så att jag gjorde det, för vi blev så sena fram djursjukhuset, så jag hann inte åka hem. Men hade jag vetat hur viktiga proverna var hade jag ju aldrig tänkt tanken på att hämta mat!
 
Det bestämdes att Lakritz skulle läggas in för övervakning, dropp och smärtstilande igen. Återigen blev det en lång väntan innan Strönsholm hörde av sig och när de väl gjorde det var det en veterinär som inte behärskade svenska så bra som ringde. Han frågade därför om det var ok att vi pratade engelska. jag hade verkligen inte lust att prata engelska i det rådande läget, men det kändes inte som att det fanns så mycket att välja på. Det gick faktikskt bra, men självklart hade det känts lugnare om man hade fått information på svenska. veterinären hade fått för sig att det var sex dagar sedan Lakritz blev ormbiten, vilket inte alls stämde. Jag berättade att det var tre dagar sedan han blev biten. Den upplysningen fick veterinären att bli osäker på om hon skulle skicka hem Lakritz eller inte. Medan hon trodde att det var sex dagar sedan han blivit biten var hon inte tveksam på om hon skulle skicka hem honom. Då skulle han få komma hem. Vi bestämde att Lakritz åtminstone skulle få stanna kvar till på eftermiddagen, och så skulle vi höras igen då. 
 
Efter ytterligare ett antal timmars väntande ringde veterinären igen. Den här gången hade jag förberett en del frågor och slagit upp engelska ord och så där. Veterinären sade att hon trodde att Lakritz var redo att komma hem. Hon sade att hon inte trodde att det skulle hända något akut och hon trodde verkligen inte att det skulle hända något så allvarligt så att vi inte ens hann åka in till Strömsholm igen. Samtidigt sade hon att hon inte kunde lämna någon hundraprocentig garanti på att ingenting skulle hända. Hon sade att de kunde behålla honom ytterligare ett dygn och vaka över honom eller så kunde jag ta hem honom och vaka över honom själv. Jag skulle isåfall få smärtstillande medicin med mig och jag skulle få instruktioner hur jag skulle hålla koll på honom. Efter en del tveksamhet bestämde jag mig för att hämta hem Lakritz, men jag hade en väldig ångest att jag tagit fel beslut. Jag skulle aldrig någonsin ha förlåtit mig själv om jag hade tagit hem honom för tidigt och hans prognos därmed skulle ha försämrats. Jag hörde dock på veterinären att hon lutade mer åt att jag skulle hämta honom,än åt att han skulle stanna ett dygn till. Jag misstänkte att Lakritz hade svårt att koppla av på djursjukhuset och säkert stressade en del och det är inte bra när man blivit ormbiten. Då sprider giftet sig lättare i kroppen. När han var inlagd första gången hade stackars Lakritz ylat/låtit konstant på natten, så djursjukvårdarna hade gett honom lugnande för att få honom att koppla av. Jag frågade veterinören vad hon skulle rekommendera mig att göra och jag fick inget rakt svar, men eftersom vi inte bor särskilt långt ifrån Strömsholm och eftersom Lakritz inte skulle behöva vara ensam något hemma, så sade hon att hon trodde han skulle klara sig bra hemma.
 
Jag åkte alltså iväg för att hämta Lakritz. Den här gången var Lakritz inte groggy av medicin, men han var fortfarande väldigt pipig och det hade han varit hela tiden sade djursjukvårdaren. Han hade tydligen hållit konsert och underhållit hela IVA... Stackarn! När jag hörde det kändes det som jag hade tagit rätt beslut. Han skulle ha det bättre hemma. Efter ett tag fick jag träffa veterinären och hon visade mig hur man tar pulsen och gav mig lite råd. Sedan åkte vi hem.
 
Det var först framemot kvällen igår som Lakritz började piggna till och bli sitt rätta jag, men helt som vanligt är nog inte. Tidigare hade han varit väldigt pipig, lugnare än normalt och inte alls lika glad som vanligt. Han hade inte heller någon vidare matlust. Det var så skönt när han vaknade upp ur den där deppigheten och slutade pipa. Jag har väldigt svårt att inte stressa upp mig av ihärdigt pipande. Det var oerhört frustrerande när Lakritz pep och jag inte visste om det berodde på medicinen, rastlöshet, oro, smärta eller något annat.
 
I början hade jag stora svårigheter att veta om hans puls och hjärtslag var normala och jag blev väldigt nervös att något var fel först. Men efter några telefonsamtal med diverse personer och djursjukhuset känner jag nu att jag vet ungefär hur pulsen och hjärtat ska slå i förhållande till varandra och så där.
 
De senaste dagarna har varit en riktig pärs. Det är så hemskt när ens hund inte mår bra, så det går inte att beskriva. Jag tror att det hade varit betydligt mindre plågsamt om jag blivit biten av ormen istället för Lakritz. Åtminstone hade det nog varit mindre oroligt för min del.
 
Hemkommen från första djursjukhuset. Lite svullnad är kvar på nosen och på halsen har han en kula stor som en tennisboll.
 
På djursjukhuset i väntan på att ta nya prover.
 
En tröttis som nyss kommit hem från Strömsholm.
 
På Strömsholm rakade de Lakritz så att de lättare skulle kunna se om blödningarna på haösen förändrades. De markerade runt det röda med en penna. Här har nog en del av det röda försvunnit. Jag såg honom aldrig rakad på det här sättet dagen då jag upptäckte det röda. Då var han bara lite rakad till följd av blodgivningen. Jag har tagit det här kortet för att lättare kunna hålla koll på hur det röda förändras, inte för att lägga ut här! Det röda har redan bleknat mycket och blödningarna på insidan av läppen är nästan borta.
 
 
Igår kväll blev till och med det nya tuggbenet intressant. Det var det inte tidigare under dagen.
 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

flattiepawprints

En blogg om min flatcoated retriever Lakritz

RSS 2.0