Nu är det räddningshelg för de som går räddningskursen. Jag ser bilder från mycket av det roliga de får göra tillsammans. Det gör ont att jag och Lakritz inte får vara med. Vi tränar ihop med dem som går kursen ibland. Jag ser hur de utvecklas och blir duktigare, medan vi bara står bredvid och tittar på. De pratar om kursen, om hur roligt dem har det och jag får nöja mig med att lyssna och drömma mig till deras träffar. Självklart utvecklas Lakritz också. Det gör han verkligen! Men inte på samma sätt som han hade gjort om vi också fått gå kursen.

 

Lakritz verkar vara en naturbegåvning. Alla berömmer honom, men ändå får vi inte gå kursen. Ladarna sade att han var för ung, men vad jag förstår finns det åtminstone en hund som är yngre än Lakritz. Den hunden har fått lov att skjuta upp inträdesprovet, men jag och Lakritz fick inte göra så. Likadant är det med en hund med hanteringsproblem. De ska få göra inträdesprovet i samband med delprov 1 .Jag tycker verkligen inte att det är rättvist! Det viktigaste verkar inte vara hur lämpad hunden är för att träna räddning, utan hur länge husse eller matte tränat räddning. Men det hölls det tyst om på förträffarna! Det känns mer och mer som någon variant av kompisuttagning. Det stör mig verkligen. Man behöver inte vara ett proffs för att se hur duktig Lakritz är. Med den glädjen han söker efter figuranter kan han antagligen gå långt. Enligt en av kursdelatagarna är han redan duktigare än en del av dem som går kursen. Man ska inte behöva ha kört räddning i flera år innan kursens början. Man ska ju lära sig allt på kursen! Självklart får man det lättare om man kört mycket innan, men att det ska vara så viktigt köper jag inte. 

 

Det finns fortfarande en chans för oss att komma med på kursen. Kursledaren har fortfarande inte svarat. Det är oerhört jobbigt att vänta på besked! Men kanske, kanske.....