Att kunna glädja sig åt att ha klarat inträdesprovet kändes aningen märkligt en dag när terrorn satt djupa spår i Europa. Jag förstod att det hänt någonting ute i världen redan under dagen eftersom jag hörde några prata om något hemskt som hänt. Jag förstod dock aldrig vad det rörde sig om och jag ville inte göra bort mig genom att fråga. Jag fick en känsla av att det som hänt var något man borde känna till. Inträdesprovet gjorde att jag var rätt uppskruvad, så jag tänkte inte mer på detta förrän jag satt i bilen på väg hem och hörde en extrasängdning om läget i Paris. Senare under kvällen såg jag ett förskräckligt filmklipp från konserthuset som blivit utsatt för ett terrordåd. Människor hängde ut från fönster högt ovanför marken, andra sprang för sina liv och det låg döda och skadade människor utanför huset. Folk släpade på andra skadade människor medan skott avlossades. När man ser sånt här känner man sig nästan lite elak om man glädjer sig åt ett godkänt inträdesprov...

 

Ytterligare en sak som gjorde att jag inte kunde glädja mig lika mycket åt vårt fina inträdesprov var att en av de som jag fått bäst kontakt med från förträffarna inte klarade inträdesprovet pga att hunden, helt oväntat, reagerade på skotten. Det fick mig att minnas hur det kändes för mig när jag och Lakritz inte blev utvalda för att göra inträdesprov förra gången vi var med på förträffar. Då hade jag svårt att hålla tårarna borta trots att jag visste att vi antagligen skulle få en eller flera chanser framöver. Den här stackars tjejen och hennes hund kommer enligt reglerna inte få göra något mer inträdesprov. Man får nämligen bara göra det provet en gång. Vi hade båda börjat se fram emot att gå kursen och sen slutar det med att bara en av oss klarar sig. Verkligen tråkigt! 

 

Självklart är jag glad och mycket nöjd över lördagens prestationer, men dagar som den får en att fundera ett varv extra över vad som betyder något här i livet!