Jag måste säga att jag tycker att Lakritz har råkat ut för extremt många skador och problem under det gångna året. Periodvis har det känts som att jag borde vara glad om han är frisk och skadefri en hel vecka i sträck. Kanske är det något överdrivet, men problemen har verkligen avlöst varandra på tok för tätt. Varje hälta och varje sår i en tass har inneburit allt från några dagars vila till över ett par veckor av vila. Detta för att jag vill vara på den säkra sidan och inte köra igång för tidigt. Alla dessa konvalescensdagar har vi gått misste om mängder av träning, motion och roliga sager. Jag vet inte hur många träningar och träffar jag varit tvungen att ställa in pga Lakritz hälsa. Nu låter det som att han har varit och är konstant allvarligt sjuk och så är det ju verkligen inte. Han har bara haft en väldig otur. Det enda riktigt allvarliga han råkat ut för är faktiskt ormbettet i somras.

 

Hela tiden sedan Lakritz blev friröntgad har jag försökt bygga upp en bra kondition på Lakritz, men gång på gång på gång är vi tvungna att ta långa pauser i träningen och efter varje paus måste vi sakta gå tillbaka till där vi var innan skadan. Lagom tills dess att vi kommit tillbaka dit vi var har nästa grej hänt och det har bara varit att ta paus igen och sedan börja om ännu en gång. Så har det varit mer eller mindre hela tiden sedan Lakritz friröntgades och jag ansåg det vara fritt fram att motionera honom så mycket jag ville.

 

I måndags var det alltså dags igen. Lakritz skar sig på någonting när vi var ute på promenad. Plötsligt upptäckte jag att han hade något rött under tassen, som vid en närmare inspektion visade sig vara blod. Lakritz var fullkomligt obekymrad och gick omkring i godan ro och lämnade små blodiga tassavtryck efter sig. När vi kommit hem tvättade jag rent såret och kunde konstatera att det inte såg särskilt djupt ut, så något veterinärbesök ska förhoppningsvis inte behövas, såvida såret inte blir infekterat. Tyvärr lär ju detta ändå betyda att Lakritz inte kan träna räddning på lördag, vilket känns som en smärre katastrof eftersom vi inte kunde vara med förra gången heller då mamma fyllde jämnt. Hur kul är det att inte kunna vara med på varken första eller andra träningen på kursen när instruktörerna är så strikta med närvaron? Det känns så oerhört orättvist! Det var ju likadant innan inträdesprovet. Då kunde vi knappt träna någonting pga att Lakritz först haltade och sedan fick något slags vätskande utslag på en tass. Det var inte ens en månad sedan och nu är det dags igen. Det är ju inte bara lördagsträningen som går förlorad utan också den fria träningen under veckan som man förväntas lägga ned. I måndags skulle jag och Linda ha tränat med hundarna, men det fick jag givetvis ställa in pga skärsåret. Men nu på lördag kommer vi iallfall åka iväg och vara med så gott det går på träningen även fast Lakritz kanske mest får ligga i bilen eller sitta uppbunden någonstans. Jag måste ju se vad de går igenom så att vi kan träna på det när Lakritz blir frisk.

 

Alla dessa skador gör mig så extremt frustrerad och  jag får god lust att bara slänga mig på sängen och grina! Men det är bara att bita ihop. Jag intalar mig själv att det kommer komma bättre tider. Det måste det helt enkelt göra, annars har vi ingen chans att bli ett räddningshundsekipage, jag och min hund.

 

Såret i tassen verkar hur som helst läka fint. Lakritz vilar nästan hela dagarna och vi går bara korta rastningsrundor. När vi går ut får Lakritz ha en av mina strumpor plus två bajspåsar över tassen, men när vi är inomhus får tassen lufta. På nätterna och när han är själv har han tratt på sig och jag gör rent såret varje kväll med koksaltlösning. Allt för att såret ska läka så fort som möjligt.

 

Ibland funderar jag på varför just Lakritz råkar ut för så mycket. Är det jag som är oförsiktig och inte tänker mig för? Jag tror faktiskt inte att det är så, men givetvis gör jag mina tabbar jag också. På många sätt är jag dock extra noga och försiktig för att undvika skador. Jag låter t.ex.inte Lakritz leka med bollar i tennisbollsstorlek om bollen inte har ett snöre. Jag tar alltid av Lakritz halsbandet när han ska få leka med andra hundar och jag försöker att alltid ta av det så fort han är lös också. Jag kollar alltid av lägenheten innan jag går och lägger mig och innan Lakritz lämnas ensam för att på så vis förvissa mig om att det inte ligger något olämpligt framme som Lakritz kan sätta i sig eller skada sig på. Vidare går jag igenom Lakritz varje dag under fästingsäsongen för att se om han har några fästingar och jag ger honom aldrig tuggben med knutar. Men min åsikt är att man inte kan undvika allt som innebär den minsta lillla risk, bara för att gardera sig. Jag vet t.ex. hundägare som aldrig går i skogen under sommaren för att undvika huggormsbett. Jag tycker att man inte kan hålla på så. Man måste ju våga leva också. Självklart undviker jag platser där jag vet att det brukar finnas ormar, men jag undviker inte alla skogar bara för att det KAN finnas ormar där. Någon måtta måste det ju vara!