Men det är svårt när ovissheten är stor. När ingen vet någonting om hur framtiden kommer se ut. Kommer han bli återställd? Kommer han kunna vara lös, gå långa promender och leka med andra hundar igen? Kommer veterinärerna någonsin lyckas komma fram till vad det är för fel på min hund? Kommer vi kunna fortsätta räddningshundutbildningen? Måste han opereras? Hur lång kommer rehabiliteringen bli?

Frågorna är många. Svaren få. Vi kämpar vidare. Jag försöker lära mig dansa i regnet. Dansstegen är ännu osmidiga och långsamma. Men det kommer bli bättre. Det måste bli bättre. Vi ger inte upp.

"Att vara stark är 

att se livet som det är. 

Att acceptera dess kraft 

och ta del av den. 

Att falla till botten 

slå sig hårt 

och alltid komma igen."

Häromdagen var vi ner till hamnen och hundbadet. Lakritz blev som galen när husse kastade sten i vattnet (smart som han är...) och hah blev genomblöt om skorna när Lakritz drog ut mig i vattnet. Han var sååå badsugen, men fick nöja sig med att spana.