En livsstil
Att träna räddning med sin hund är verkligen en livsstil. Det är sällan det kommer en dag när jag inte tänker något på räddningen över huvud taget. Antingen så tränar vi räddnignsträning eller så funderar jag över hur träningen går eller så tränar vi kondition/styrka för att klara av att bli ett räddnignsekipage eller så planerar jag våra träningar eller skriver träningsdagbok. Det här med tränigsdagbok är en riktigt bra grej och något vi fått i uppgift att göra. Jag tycker att det är roligt och jag är säker på att det kommer bli roligt längre fram att gå tillbaka och läsa vad man kämpade med o.s.v.
Min egen och Lakritz fysiska träning har plötsligt fått ett riktigt syfte. Vi tränar inte längre enbart för att hålla oss friska, utan för att klara av våra framtida uppgifter inom räddningsområdet. Det är en ganska mäktig känsla när jag t.ex. står på gypagolvet på Friskis och tränar, samtidigt som jag tänker på målet med allt. Det är ett motiverande mål. Ett mål värt att kämpa för att nå! Jag har funderat en del på fysträning för hundar på sistone och jag skulle görna vilja gå kurser inom området för att lära mig mer. Därför har jag till att börja medanmält migoch Lakritz till en balansbollskurs nu i februari. Kursen består bara av ett tillfälle, så man får bara lära sig grunder, emn det ska bli jätteroligt. För tillfället löptränar jag nästan bara med Lakritz och det känns lite enformigt och inte särskilt muskelbyggande. Om Lakriz hade gillat selar skulle jag ha köpt en klövjeväska och låtit honom bära på den någon gång i veckan. Nu är han dock som han är och det känns bara onödigt att sätta på honom en klövjeväska. Kanske skulle det göra så att han avskyr sele ännu mer. Den risken vågar jag inte ta. Däremot funderar jag på viktmanschetter som man fäster på benen. Det kanske vore något för Lakritz. Han kommer säkert protestera mot det också, men kanske går det att vänja honom vid det...
I lördags var vi och tränade på en frivillig träning. Jag och Lakritz körde några vindstigar och tränade på att gå i ruinmiljö. Jag tycker att Lakritz blir säkrare och säkrare på det området och det glädjer mig. Han är lite känslig för jobbiga underlag, men det är ganska roligt att ha något att jobba med. Lakritz har ju även blivit jättemycket bättre på att gå i gallertrappor. Likaså märker jag att han har lättare att lita på mig när jag ska bära ner honom från höga höjder. Istället för att spjärna emot, som han kunde göra förut, känns det nu som att han hjälper till. Han spjärnar inte emot, utan är följsam. Ibland kliver han rätt ut i min famn från en hög höjd och det tar jag som ett tecken på att han litar på att jag kommer ta emot honom. Det är verkligen roligt att se sin hund växa och utvecklas så här.
Idag har vi också tränat. Det blev vindstigar och markeringsträning. Markeringsträning körde vi både i koppel och lös. Det gick förstås bäst när han var lös, för när han var kopplad var han lite irriterad på selen och skulle ruska sig. Men han skällde iallafall ändå, både på stående och sittande figurant.
Idag har Lakritz nya sök- och räddningssele kommit. Det är en sele som ser ut som en reflexväst och det är just därför jag har beställt den. Min plan är att Lakritz ska tro att det är en reflexväst. Därför tänker jag nu under ett par veckor sätta på honom den här nya selen vid de tillfällena då jag normalt tar på honom reflexvästen. Jag kommer inte fästa kopplet i selen, utan kommer ha halsband som vanligt. Efter en tid är tanken att jag ska smyga fast kopplet i selen och förhoppningsvis accepterar Lakritz det. Han har provat den vid några kortare tillfällen idag och jag kan ju tvärr inte säga att han var oberörd. Han höllpå och nafsade lite i selen och blev lite låg när selen sattes på. Men han blir ju låg en liten stund även av reflexväst. Dock brukar det släppa så fort vi kommer ut. Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra med den här selen. Som ni vet är jag oerhört trött på att ha en selehatande hund! Det är verkligen jättejobbigt!
Ett par bilder från enmycket snöig promenad tidigare i veckan.