Nu har man åkt bandvagn med sin hund då
I lördags var det en rolig, men också påfrestande träningsdag. Vi fick göra jätteroliga hanteringsövningar som att åka bandvagn. Vi satt då runt 6 ekipage i en vagn och det blev alltså väldigt trångt. Först blev det lite gruffande mellan en del av hundarna men de fann sig snart i situationen och fick helt klart annat att tänka på när vi åkte iväg. Det dundrade och skumpade för fullt. Vår chaufför fick för sig att han skulle köra tvärs över en rondell istället för runt den t.ex. Vi åkte två kortare vändor och efteråt fick vi sitta i karantän i bandvagnen i väntan på vidare instruktioner. För er som inte vet kallas det "sitta i karantän" när man får order att stanna på en plats och vänta med sin hund. Det är ett vanligt förekommande moment och det är i dessa situationer det visar sig hur bra hunden kan hantera passivitet. Förutom att åka bandvagn fick vi också krypa och kräla på diverse trånga ställen. T.ex. fick vi, ett ekipage i taget, ta oss ned genom ett hål (ett sånt här brunnslock som det brukar stå "A" eller "K" på). Alla hundar tyckte att det var obehagligt att bli nedsänkta/halvt nedtvingade i hålet. Men alla klarade av det. Här gäller det att inte locka och pocka för mycket utan helt sonika, vänligt men bestämt, hiva ned hunden i hålet. Der var ett antal kursdeltagare som hjälptes åt att lyfta ned hunden i hålet, medan föraren stod nere i hålet och tog emot huden. Sen skulle vi upp igen efter en liten stund.
Såna här övningar ägnade vi oss åt under hela förmiddagen. På eftermiddagen tränade vi i små grupper om 3. Då blev det markeringsträning, mörkersök, vindstigar och medvindsskick.
Det som var jobbigt och påfrestande med denna dags träning var inte alla lyft. Nej, det var att Lakritz pep och halvskrek i princip hela förmiddagen. Det var extremt tålamodsprövande för mig. Jag sa åt honom många gånger och på olika sätt. Jag ignorerade honom och väntade ut honom. Inget hjälpte i längden och jag blev alldeles svettig av stress. Halva lunchen gick åt att vänta på att han skulle hålla truten och resterande del ägnade jag åt att trycka i mig mina korvar med bröd samt åt att försöka samla mig och lugna ned mig. Det var inte lätt att lugna ned Lakritz när jag själv var alldeles slut och stressad. Vad allt pipande berodde på vet jag inte riktigt. Antagligen var det en blandning av att han spanade in en jättesnygg jaktgolden, att han var taggad och att han var uppstressad. Lakritz är alltid väldigt speedad i räddningssituationer eftersom han är så förväntansfull. Till följd av att passiviteten gick extremt dåligt den här dagen har jag nu inlett den här långa passivitetsträningen jag skrev om tidigare. Ett pass om dagen i 100 dagar. Hittills har det inte varit några problem. Det är i miljöer där det händer mycket som han kan ha svårt att ta det lugnt. Jag ska försöka hitta lämpliga såna träningsmiljöer.
Eftermiddagens övningar hade ett varierande resultat. Markeringar i koppel och sele gick inte alls bra! Lakritz selehat innebär seriösa problem för oss och det är jättejobbigt. Om han inte kommer vara oberörd av Mach-selen när den väl sitter på lär jag nog gå över till att använda spårhalsband istället. Jag tror inte att vi kommer klara kursen annars och det innebär en för stor stress för mig om jag ska tvinga Lakritz att ha sele. Lakritz kan ju söka jättebra i selen. Han ligger på som tusan! Det är när han väl hittat figuranten och får belöning som det märks att han är låg. Ibland vill han knappt leka och så kan man ju inte ha det. Belöningen är ju hundens motivation och måste vara efterlängtad och värd att jobba för. Men vissa gånger går det jättebra med belöningen trots selen. Sen är det också markering i koppel och sele som inte funkar något vidare. Visst kan han markera, men det är inget driv i honom och han kan stanna på väg mot figgen och skaka sig. Det känns inte alls som någon bra lösning att använda spårhalsband vid koppelsök men vad finns det för alternativ. Om inte Mach-selen gu kar tror jag inte att han någonsin kommer vänja sig vid sele. Många tycker nog att jag är pessimistisk, men själv känner jag mig realistisk. Husse tror inte heller att Lakritz kommer vänja sig.
Det är verkligen komiskt att jag som planerat att alltid använda sele på min hund, även till vardags, får en sån här hund! Jag gillar egentligen inte alls halsband! Undrar hur det kan ha blivit så här?! Lakritz har minst 2 syskon som är mer eller mindre likadana och hans mamma + mormor är/var också så och det kan ju inte vara en slump tänker jag. Instruktören som jag träffade pratade om att det beror på att flattar är så signalstarka. Hin ville inte använda ordet signalkänslig, utan signalstark skulle det vara. Jag har ju kommit i kontakt med rätt många folk som har det likadant med sina hundar så det är inget extremt ovanligt. Men man tycker ju att sele skulle vara skönare än hansband alla dagar i veckan!
Så här trångt var det i bandvagnen!
