Det är rätt dålig aktivitet här på bloggen nu. Energin och inspirationen ligger inte på topp, även om det blivit bättre. Rehabilitering av hund är jobbigt och jag har sedan länge varit ordentligt trött på att behöva hålla Lakritz i stillhet. Tack och lov går hans rehabilitering bra. Sjukgymnasten säger att hans rehabilitering går fortare än den gör för de flesta andra hundar.Varje vecka får han gå längre och längre i vatten och promenaderna utökas också successivt. Nu får han faktiskt gå två 30-minuterspromenader och två 15-minuterpromenader per dag. Än får han dock inte vara lös något och inte gå i trappor, hoppa upp i soffan, spåra, leka osv. Det är fem månader sedan utredningarna började nu. Lakritz har i princip inte fått vara hund på hela tiden! Det är verkligen en lång tid. Alla mina hundbekanta verkar träna för fullt. Då och då är det någon hund som blir sjuk, skadar en klo, en tå, ett öga eller så. Men de blir friska och kan börja tränas igen inom några veckor eller månader. Men vi står kvar och tragglar. Det är svårt att se mina före detta kursare träna vidare inom räddningen medan vi inte längre kan vara med. Jag borde dock inte klaga. Lakritz mår helt ok och kommer antagligen kunna leva ett aktivt och bra liv. Det finns de som har det värre. Jag vet t.ex. en person som också gick räddnignskurs med sin hund och som nyligen var tvungen att ta bort sin hund pga en skada. Det är dessutom andra gången den stackars människan får ta bort sin hund som är under utbildning till räddningshund. Så jag borde inte klaga.

 

Nu i juli var tanken att Lakritz skulle börja simma som en del i rehabiliteringen, men den sjukgymnast vi har nu rekommenderade inte simning under rehabtiden. Däremot hade sjukgymnasten på Strömsholm rekommenderat det. Eftersom Lakritz i första hand inte rehabiliteras på Strömsholm valde jag därför att lyssna på hans nuvarande sjukgymnast istället. Det kändes för komplicerat att försöka blanda två olika sätt att rehabilitera honom. Men det känns väldigt tråkigt att det inte kommer bli någon simning. Jag hade verkligen sett fram emot det. Lakritz älskar ju att bada. Jag har haft stora svårigheter att gå med honom i vatten eftersom han blir galen och bara vill springa omkring och leka. Han är ju van vid att få leka och busa i vatten. Att gå kopplad i vattnet är däremot inget han är särskilt van vid sedan tidigare. Han drar och kastar sig i kopplet och när vi går längsmed vattnet drar han nästan ned mig i vattnet. Det är så svårt att kontrollera honom så att jag har funderat på om jag måste skaffa en nosgrimma att ha när jag går med honom i vattnet. Jag gillar egentligen inte alls sådana hjälpmedel, men vad gör man? Han måste ju göra sin träning. Godis bryr han sig inte om tillräckligt mycket för att det ska hjälpa och det funkar inte att låta honom ha en leksak i munnen samtidigt som ajg håller i änden av leksaken. Då börjar han kampa. Att bli arg hjälper inte heller ett dugg. Lakritz blir både halvblind och halvdöd i vattnet. Sist vi gick i vatten gick det iallafall ok. Vi får se hur det går framöver.

 

Den här veckan ligger vi tyvärr efter med vattenträningen. Det beror på att jag tagit beslutet att sätta på Lakritz ett Scaliborhalsband (dvs ett fästinghalsband) och då får hunden inte bada de fem första dagarna som halsbandet sitter på. Jag grubblade mycket och länge innan jag bestämde mig för att byta ut Bravecto mot Scalibor. Jag har aldrig gillat tanken på att hunden ska äta fästinggiftet. Vad gör man om hunden blir allvarligt sjuk pga tabletten? Giftet är ju kvar i kroppen i 3 månader! Ett halsband eller spot-on-preparat kan man iallafall ta av och /eller schampoonera bort till stor del. En del av medlet tas ju upp av huden, men majoriteten kan man ju iallafall få bort. Efter att jag hittat en grupp på Facebook som heter "Does Bravecto kill dogs" blev jag ännu mer tveksam till att behandla Lakritz med Bravecto. I den gruppen finns det mängder av människor som påstår att deras hundar dött eller blivit allvarligt sjuka efter att ha fått Bravecto. De flesta personerna är inte från Sverige så delvis beror det kanske på att Bravecto antagligen kan köpas av vem som helst i vissa andra länder utan att hunden behöver undersökas på djursjukhus först. I Sverige måste man ha recept för att få köpa Bravecto och receptet skrivs inte ut om djursjukhuset inte först får undersöka hunden (så är det iallafall på Lakritz djursjukhus). Sen är det ju också viktigt att tänka på att man inte kan veta om hundarna dött av Bravecto eller om de faktiskt skulle ha dött oavsett om de fått Bravecto eller inte. Vidare vet man ju inte om personerna talar sanning, men varför skulle de ljuga? En annan nackdel med Bravecto är att fästingarna måste bita sig fast för att få i sig av giftet. Efter fastbitande dör de inom 12 timmar. Det verkar ta ca 24 timmar för de flesta fästingsjukdomar att överföras så det borde inte kunna överföras någon smitta, men å andra sidan står det olika på olika ställen angående hur lång tid det tar innan en smitta överförs. Det bästa är ju så klart om fästingarna inte ens biter sig fast. Så funkar ju Scalibor och även Seresto som Lakritz hade förut. Nu valde jag Scalibor eftersom det är ett äldre preparat som därmed är väl beprövat. Både Seresto och Bravecto är ju ganska nya preparat och det känns också osäkert. Bravecto verkar ju väldigt bra och de enda biverkningar som står registrerade i FASS är "övergående gastrointestinala reaktioner såsom diarré, kräkning, aptitlöshet och dreglande." Men vilka biverkningar har ännu inte hunnit visa sig och hur påverkas hundarna av att behandlas med Bravecto säsong efter säsong samt vad gör man om hundarna blir dåliga när giftet finns inuti hundens kropp? Biverkningarna som presenteras för Scalibor är fler och allvarligare, men pga det jag skrivit om ovanför har jag ändå valt att köra på Scalibor nu. Lakritz har under de senaste dagarna hållits under uppsikt och vi har inte observerat något avvikande med honom. Han verkar alltså tåla Scalibor så det är ju verkligen skönt.